“Du ska inte gå någonstans,” sade Alejandro med en fast, men mild röst. “Inte till fots i alla fall.” Han tittade på Valeria. “Hämta min kappa. Och ring Carlos. Säg åt honom att köra fram Range Rovern till dörren. Direkt.”
“Alejandro, klockan är över elva på natten,” började Valeria, men när hon mötte hans blick visste hon att det inte fanns något utrymme för diskussion. Något fundamentalt hade skiftat i rummet.
“Jag bryr mig inte om ifall jorden håller på att gå under, Valeria. Mercedes Rivera är på ett allmänt sjukhus i den här staden, och jag tänker inte låta henne vara där en sekund längre än nödvändigt.”
Valeria nickade kort. Instinktivt kände hon situationens allvar och en oväntad våg av beskyddarinstinkt sköljde över henne. Hon tittade på den lilla flickan i de smutsiga kläderna. “Vänta,” sade Valeria och skyndade ut ur köket. Hon kom tillbaka sekunder senare med en av sina egna exklusiva kashmirfiltar, mjuk som moln. Hon svepte in den sovande Mateo i den. “Det är kallt ute,” sa hon mjukt. “Och kom här.” Hon tog en bit av det söta brödet, slog in det i en servett och lade det i Lupitas hand. “Du måste äta något på vägen. Du behöver energi.”
Tio minuter senare satt de i baksätet på en svart, skottsäker SUV. Bilen gled ljudlöst genom de tysta, trädkantade gatorna i Lomas de Chapultepec. Alejandro och Valeria satt i baksätet bredvid Lupita. Flickan var stel av skräck och förundran. Hon hade aldrig suttit i en bil som doftade av nytt läder, där man inte hörde motorljudet och där sätena var mjukare än någon säng hon någonsin sovit i. Hon höll ett krampaktigt tag om Mateo, som andades lugnt under kashmirfilten.
Landskapet utanför det tonade fönsterglaset började förändras. De lämnade de höga murarna, de privata säkerhetsvakterna och de luxuösa villorna bakom sig. Bilen letade sig neråt, in i hjärtat av den enorma metropolen, genom gator där gatubelysningen var trasig, där betongen var sprucken och där nattens skuggor ruvade på faror. Det började regna, ett kallt, obevekligt regn som förvandlade vindrutan till en suddig duk av färger.
Sjukhuset San Gabriel var känt i hela staden, men inte för sin goda vård. Det var ett överbelastat, underfinansierat offentligt sjukhus som tog emot alla dem som systemet hade glömt. När bilen svängde in framför akutmottagningen var kaoset uppenbart redan utanför. Människor kurade ihop sig under entréns tak för att skydda sig mot regnet. Ambulanser med blinkande röda ljus stod parkerade kors och tvärs.
“Carlos,” sade Alejandro till sin chaufför, “parkera här, blockera infarten om du måste. Stanna vid bilen.”
Alejandro klev ur. Han brydde sig inte om att det iskalla regnet genast började förstöra hans dyra skjorta. Han öppnade dörren för Lupita, som tvekade en sekund innan hon klev ut med Mateo i famnen. Valeria följde efter. Hon bar en trenchcoat över sin nattdräkt, ett surrealistiskt inslag i denna miljö, men hon gick med bestämda steg.
När de klev in genom sjukhusets svängdörrar slog lukten emot dem som en fysisk kraft. Det var doften av klorin, blod, svett och djup, bottenlös förtvivlan. Väntrummet var packat. Människor sov på plaststolar eller direkt på stengolvet. Barn grät. En äldre kvinna hostade våldsamt i ett hörn. Lysrören i taket blinkade olycksbådande och surrade som arga insekter.
Lupita krympte ihop. “Det var hit de sa att hon åkte,” viskade hon. “Men jag ser henne inte.”
Alejandro lade en beskyddande hand på hennes lilla axel. “Jag ska hitta henne.”
Han banade väg genom folkmassan med en auktoritet som fick människor att automatiskt flytta på sig. Han styrde stegen mot receptionen, där en ensam, utmattad sjuksköterska satt bakom ett fönster av repigt plexiglas, omgiven av travar med papper och ringande telefoner.
“Ursäkta,” sade Alejandro med en röst som var van vid att bli åtlydd.
Sjuksköterskan tittade inte ens upp från sin datorskärm. “Ta en kölapp och sitt ner. Väntetiden är minst sju timmar om du inte blöder ihjäl.”
Alejandro böjde sig framåt, hans ansikte bara centimeter från glaset. “Mitt namn är Alejandro Montes. Jag letar efter en patient som kom in med ambulans för några timmar sedan. Mercedes Rivera. Kardiologiska avdelningen. Jag vill veta var hon är, och jag vill prata med den ansvarige läkaren. Nu.”
Sjuksköterskan suckade tungt och tittade slutligen upp. Hennes blick svepte över hans genomblöta, men uppenbart skräddarsydda kläder, hans dyra klocka, och sedan över Valeria och de två fattiga barnen bakom dem. Det var en förvirrande kombination.
“Endast nära anhöriga får information,” sa hon trött. “Är ni familj?”
“Jag är hennes son,” ljög Alejandro utan att tveka en sekund. “Och det här är hennes barnbarn. Hon heter Mercedes Rivera. Hitta henne i ert system. Och säg åt er bästa kardiolog att komma hit omedelbart, jag betalar vad som helst.”
