Jag tittade upp på porträttet som nu hängde på väggen bakom skrivbordet. Ett foto av min far, taget på min examensdag. Han log mot kameran, stolt och trygg.
“Okej,” sa jag och ställde mig upp. Jag tog pojkarna i varsin hand. “Låt oss åka hem. Vi har byggt färdigt för idag.”
Och när vi lämnade kontoret och gick ut mot den soliga eftermiddagen, kände jag för första gången på över ett decennium att jag andades helt fritt. Historien om vem som byggde Hollis Transit var inte längre en strid eller en hemlighet. Det var sanningen. Och sanningen tillhörde mig.
