Davids röst bröts. Han tittade på mig med tårar i ögonen. “Arthur sa till Adrian: ‘Jag vet vad du har gjort. Jag ger dig tolv timmar att berätta sanningen för min dotter, annars går jag till polisen imorgon bitti.’ Det var sista gången jag hörde din fars röst. Senare den kvällen dog han i ‘olyckan’.”

“Tror du…”, jag kunde knappt andas, “tror du att Adrian dödade honom?”

David skakade långsamt på huvudet. “Jag vet inte, Elena. Jag har plågats av det varje natt. Vädret var hemskt den kvällen. Det är fullt möjligt att din far bara körde för fort i regnet för att hinna hem till dig. Men jag vet detta: dagen efter olyckan var Adrian den första som åkte till bårhuset. Han var också den som hämtade din fars personliga tillhörigheter från olycksplatsen – inklusive hans portfölj. Portföljen som innehöll bevisen mot Adrian.”

Rummet snurrade. Min pappa hade dött på väg för att skydda mig. Och mannen jag hade älskat och skapat familj med hade låtit det hända, raderat bevisen och sedan byggt sitt livsverk på min familjs pengar och blod.

“Är du beredd att vittna under ed, David?”

Han mötte min blick. Rädslan var borta nu, ersatt av något som liknade lättnad. “Ja. Jag är redo att avsluta det här.”

Kapitel 5: Ett nät dras åt

De följande veckorna var en krigföring i tysthet. Jag agerade som vanligt. Jag hämtade Samuel och Owen från skolan, hjälpte dem med läxorna och lagade middag. Jag lät Adrian ha sin helgumgänge och svarade artigt när han ringde. Men bakom kulisserna orkestrerade jag och Sarah hans undergång.

Med Davids vittnesmål, Paiges anteckningsbok och mina egna bevarade dokument från företagets start, hade vi mer än tillräckligt för att förstöra Adrian civilrättsligt. Men jag ville mer. Jag gick till distriktsåklagaren.

Åklagaren, en stram man vid namn Harrison, lyssnade på vår historia. Brott mot ockerräntelagar och urkundsförfalskning har preskriptionstider, men bedrägeri som pågår kontinuerligt (eftersom företaget fortfarande verkade under samma struktur) och potentiell inblandning i en dödsolycka fick honom att öppna en förundersökning.

Klockan tickade mot nästa domstolsförhandling i familjerätten. Det var dags att fastställa den slutgiltiga uppdelningen av tillgångarna.

Adrian hade under veckorna försökt kontakta mig. Hans samtal hade gått från att vara ursäktande till manipulerande, och slutligen, när han märkte att jag stängt honom ute emotionellt, hade han blivit iskall. Han trodde fortfarande att han hade övertaget. Han trodde att hans makt, hans advokater och hans rykte i staden skulle skydda honom.

Han hade fel.

Dagen före förhandlingen satt jag i soffan med Samuel och Owen. Pojkarna tittade på en film, men jag kunde se att Samuel, min äldste och mest observanta, ständigt sneglade på mig.

“Mamma?” sa han plötsligt.

“Ja, älskling?”

“När allt det här är över… kommer pappa fortfarande vara arg?”

Mitt hjärta värkte för dem. De förtjänade inte detta. De var oskyldiga offer i en storm som deras far hade skapat.

“Jag vet inte, Samuel”, sa jag ärligt och drog honom intill mig. “Din pappa och jag har många saker vi inte är överens om. Men vad som än händer mellan oss, så förändrar det inte att du och Owen är det viktigaste i världen. Jag kommer alltid att skydda er.”

Han nickade, men hans små axlar var fortfarande spända. Jag lovade mig själv där och då att jag skulle befria mina barn från skuggan av Adrians lögner.

Kapitel 6: Rättssalen

Domare Calder satt vid sin bänk och bläddrade genom de nyligen inlämnade handlingarna. Regnet slog mot fönstren i rättssalen, en ekande påminnelse om natten pappa dog.

Adrian satt bredvid Russell Crane. Han såg självsäker ut i sin mörkblå kostym, men jag lade märke till att Paige inte var där. Stolen bakom honom eGapade tom.

“Herr Crane”, började domare Calder, hans röst mörk och allvarlig. “Jag har gått igenom de finansiella dokument som er klient slutligen lämnat in. Jag har också tagit del av den tilläggsdokumentation som fru Lanes ombud har inkommit med.”

Russell reste sig. “Ers nåd, vi vidhåller att fru Lanes anspråk på företaget är grovt överdrivna och baserade på gamla formaliteter.”

“Sätt er ner, herr Crane”, sa domaren skarpt. Det gick ett sus genom rättssalen. Russell blinkade till, uppenbart ställd av domarens ton, och satte sig långsamt.

“Jag har under mina tjugo år på bänken sällan sett en mer systematisk mörkläggning av finansiella tillgångar,” fortsatte domare Calder. Han vände blicken direkt mot Adrian. “Herr Lane. För en månad sedan stod ni i min rättssal och påstod att er hustru saknade ekonomisk kompetens, att hon inte bidragit till ert företag, och att hon därmed var olämplig som primär vårdnadshavare. Men dessa dokument visar inte bara att Elena Lane stod för 100% av det initiala startkapitalet, utan också att hon äger sjuttiotvå procent av aktierna i Hollis Transit.”

Adrian spände käkarna. “Det var ett pappersarrangemang—”