Mariana minglade i en gnistrande röd klänning, badande i beundrande blickar. Hennes dotter Valeria stod med sina vänner och gjorde narr av klädseln på de få gäster som inte bar designermärken.

Octavio var ett nervöst vrak. Han tittade på klockan var femte minut. Klockan närmade sig tio på kvällen och hedersgästen, miljardären från Grupo Sandoval, hade ännu inte anlänt.

Plötsligt stannade en konvoj av tre svarta, tungt bepansrade Mercedes-jeepar framför grindarna. Vaktstyrkan öppnade omedelbart. Ur den mittersta bilen steg en man ut. Han var omgiven av fyra storväxta livvakter i mörka kostymer. Mannen bar en exklusiv mörkblå smoking, hans hår var elegant tillbakakammat och han bar en mask för ögonen – en vacker venetiansk mask – vilket var helt i linje med galans maskeradtema.

Octavio rusade fram, nästan snubblade över sina egna fötter av iver.
– Herr Sandoval! Vilken enorm ära! Välkommen till vårt hem. Jag är Octavio Rivas, och detta är min underbara fru, Mariana.

Mariana log sitt mest vinnande, inställsamma leende.
– Det är en välsignelse att ha en så framstående och generös man under vårt tak. Vår välgörenhetsstiftelse är djupt hedrad.

Mannen bakom masken nickade långsamt. Han talade inte, vilket bara ökade mystiken kring honom. Han lät sig ledas genom huset, observerade överflödet, den italienska marmorn, de dyra målningarna.

Lupita stod i ett hörn med en bricka aptitretare. När miljardären passerade henne, möttes deras blickar för en bråkdel av en sekund. Han gav henne en omärklig, men medveten blinkning. Lupita var tvungen att bita sig i läppen för att inte le. Det var han. Aurelio var tillbaka i huset där han blivit behandlad som en hund, men nu böjde sig alla för honom som om han vore en kung.

Under middagen satt Aurelio (under sitt alias) tyst. Mariana gjorde sitt bästa för att imponera på honom.
– Vårt arbete fokuserar på de fattiga på landsbygden, herr Sandoval, sa Mariana med falsk empati. Människor som inte har något. Jag känner så djupt för dessa bönder och arbetare. De behöver vägledning från oss som har mer.

Aurelio lyfte sitt champagneglas, tog en klunk och lutade sig fram. Hans röst, mörk och förvrängd av en låg ton, bröt äntligen tystnaden.
– Säg mig, fru Rivas. Skulle ni någonsin släppa in en av dessa fattiga bönder i ert vackra hem? Skulle ni ge dem en plats vid ert bord, eller ens ett glas vatten vid er dörr?

Mariana skrattade nervöst, som om det vore ett skämt.
– Men kära nån, självklart inte i hemmet. Det är därför vi har stiftelsen. Man måste hålla en viss… distans, för säkerhets skull. Man vet ju aldrig med sådant folk. De är ofta tjuvar eller parasiter.

Octavio nickade instämmande.
– Min fru har rätt. Man kan ge dem pengar, men man kan inte blanda blod och klass. De är av en annan sort.

Bakom masken slöt Aurelio ögonen för ett ögonblick. Domen var fälld. Det fanns ingen ånger, ingen humanitet kvar i någon av dem.

Aurelio reste sig abrupt upp. Livvakterna ställde sig omedelbart i givakt.
– Herr Sandoval? Är något fel? frågade Octavio panikslaget.

– Jag har sett tillräckligt, sa Aurelio kallt. Vi ska diskutera affärer, Octavio. Men inte här, inte bland vin och lögner. Ni och er fru ska befinna er på mitt huvudkontor i Mexico City på måndag morgon klockan nio prick. Ta med er dotter också. Det är dags att skriva under dokumenten som avgör er framtid.

Utan att vänta på svar, vände han på klacken och lämnade festen, lämnande ett spår av chock och förväntan bakom sig. Octavio vände sig till Mariana med tårar av glädje i ögonen.
– Vi klarade det, Mariana! Han är excentrisk, men vi har kontraktet! Vi är räddade!

Kapitel 6: Uppgörelsens timme

Måndag morgon. Mexico City. Skyskrapan som hyste Grupo Sandoval sträckte sig mot molnen som ett monument över makt och framgång.

Octavio, Mariana och Valeria leddes av sekreterare in i en hisnande glashiss som tog dem upp till den 50:e våningen. De bar alla sina finaste kläder. Valeria rullade med ögonen och tuggade tuggummi, synbarligen uttråkad men medveten om att detta gällde hennes arv. Mariana log självsäkert, övertygad om sin egen oslagbara charm. Octavio bar en portfölj med vad han trodde var kontraktet för underleverantörskapet.

De visades in i ett enormt styrelserum. Vid bordets ände stod en stor kontorsstol av svart läder, vänd bort från dem mot panoramafönstret.

Elena, chefsjuristen, stod vid sidan av bordet. Hon pekade med en penna mot tre stolar.
– Varsågoda och sitt. Herr Sandoval har väntat på er.

Octavio satte sig och harklade sig.
– Det är en enorm ära, herr Sandoval. Vi är redo att formalisera vårt samarbete. Jag har med mig alla kalkyler för bygget…

Stolen snurrade långsamt runt.

Rummet blev dödstyst. Det enda som hördes var det svaga brummandet från luftkonditioneringen.