– Jag kom i dessa kläder för att pröva henne, fortsatte Aurelio. Och hon misslyckades kapitalt. Nu ska jag pröva hennes make, Octavio. Och jag skulle behöva din hjälp, om du är villig. Jag kommer att kompensera dig mer än väl.

Lupita tvekade inte en sekund. Hon hade sett hur Octavio behandlade sina anställda, hur Mariana förnedrade tjänstefolket, hur Valeria skrattade åt andras olycka.
– Vad vill ni att jag ska göra, Don Aurelio?

Kapitel 3: Fasaden som spricker

Medan Aurelio satte sin plan i verket, började murarna rämna inuti herrgården i Puerta de Hierro, fast ingen vågade prata högt om det. Octavio Rivas var en man byggd på lögner och kredit. Hans eget fastighetsbolag, Rivas Desarrollos, stod på randen till konkurs. Han hade tagit enorma lån för att finansiera sin fru Marianas lyxiga livsstil, Valerias dyra utlandsresor och sina egna skrytprojekt.

Samma eftermiddag satt Octavio i sitt arbetsrum och svettades ymnigt. Hans revisor hade just ringt.
– Octavio, bankerna hotar att dra tillbaka lånen. Om vi inte får in ett stort kontrakt inom trettio dagar, kommer de att börja utmäta dina privata tillgångar. Huset, bilarna… allt.

– Det kommer inte att hända! röt Octavio in i telefonen. Vi har lagt ett anbud som underleverantör till Grupo Sandoval för deras nya megaprojekt. Om vi får den affären är vi räddade. Sandoval är kända för att betala i förskott. Vi måste bara charma deras ledning.

– Ingen har någonsin sett ägaren till Grupo Sandoval personligen på flera år, varnade revisorn. Han skickar alltid sina representanter. Han är en spökmiljardär.

– Mariana håller sin stora välgörenhetsgala på lördag, sa Octavio desperat. Jag har skickat en VIP-inbjudan till Grupo Sandovals huvudkontor. Vi ska visa dem att vi tillhör samma klass. Vi ska blända dem.

När han lade på luren kom Mariana in i rummet, klädd i en ny klänning från Paris.
– Älskling, blomsterarrangemangen till lördag kostar lite mer än vi tänkt. Kan du överföra trehundratusen pesos till dekoratören?

Octavio knöt nävarna under skrivbordet.
– Självklart, min älskling. Men kom ihåg, på lördag måste allt vara perfekt. Sandoval-gruppens representanter kommer. Hela vår framtid hänger på att vi visar dem hur inflytelserika vi är.

Mariana log kyligt.
– Oroa dig inte. Ingen i hela Guadalajara kan arrangera en gala som jag. Förresten, påminde du vaktbolaget om att hålla tiggare och skräp borta från grindarna? Jag vill inte ha en repris av den där smutsiga bonden från igår.

– Redan ordnat, muttrade Octavio.

Lupita stod utanför den halvöppna dörren med en bricka kaffe och hörde varje ord. Senare den kvällen, via en säker telefon hon fått, förmedlade hon all information till Aurelio.

Kapitel 4: Fällan gillras

Aurelio satt i sin takvåning i Mexico City. Han hade flugit tillbaka samma dag som han träffat Lupita, bytt ut sina slitna kläder mot en skräddarsydd italiensk kostym och återtagit sin position vid rodret för sitt imperium.

Framför honom på det massiva skrivbordet av valnöt låg en tjock mapp med namnet “Rivas Desarrollos”. Hans chefsjurist, en skarp kvinna vid namn Elena, stod mittemot honom.

– Don Aurelio, sa hon och pekade på ett kalkylblad. Octavio Rivas företag är i princip värdelöst. De är överbelånade upp över öronen. Deras enda hopp är kontraktet med oss. Varför överväger vi ens dem? Deras kvalitet har sjunkit de senaste åren.

– Vi ska inte ge dem kontraktet, Elena, sa Aurelio med en röst kall som stål. Jag vill att du i hemlighet köper upp alla deras skuldebrev från bankerna. Använd bulvanföretag om du måste. Jag vill att Grupo Sandoval ska vara Octavio Rivas enda och största fordringsägare innan veckan är slut.

Elena höjde på ögonbrynen men ifrågasatte aldrig sin chefs motiv. Han var känd för att vara rättvis, men skoningslös mot dem som förtjänade det.
– Och gällande deras inbjudan till välgörenhetsgalan på lördag?

– Skicka ett meddelande till Rivas, svarade Aurelio. Säg att ägaren och VD:n för Grupo Sandoval personligen kommer att närvara, men att han kräver absolut diskretion och inga fotografer. Säg att han vill utvärdera Rivas familjens “karaktär” innan han skriver under något kontrakt.

– Som ni önskar, herr Sandoval.

När Elena lämnade rummet, vände sig Aurelio mot de stora panoramafönstren som blickade ut över miljardstaden. Han tänkte på Mariana. Han mindes hur han hade burit henne på sina axlar genom lervällingen när floden i Tepatitlán hade svämmat över. Han mindes hur han hade lovat deras döende mor att alltid ta hand om sin lillasyster.

“Jag försökte, mamma,” viskade han ut i tomheten. “Men den flicka jag lämnade dog för länge sedan. Nu finns det bara ett monster kvar i hennes kropp.”

Kapitel 5: Välgörenhetens hyckleri

Lördagen anlände och herrgården i Puerta de Hierro var förvandlad. Tusentals vita rosor dekorerade entrén, stråkkvartetter spelade i trädgården och champagneglasen klirrade. Guadalajaras absolut rikaste och mest ytliga elit var samlad för att donera smulor av sin förmögenhet för att känna sig som goda medborgare.