När jag plockade ut hans kostymer hittade jag ett litet kvitto i ena fickan. Det var från en juvelerare. Ett halsband med ett diamanthänge, inköpt för 4000 dollar för tre veckor sedan. Jag bar inte diamanter. Jag fotograferade kvittot och skickade det direkt till Victoria Sterling. Fem minuter senare fick jag ett svar: “Bingo. Han har använt ert gemensamma kreditkort. Det här blir roligt.”

Vi arbetade med en maskins precision. Allt som var tveksamt vem det tillhörde lämnades kvar. Jag ville inte att han skulle kunna anklaga mig för stöld. Men alla hans personliga ägodelar försvann ner i flyttkartonger märkta med svarta tuschpennor. Samtidigt bytte en låssmed ut samtliga lås i huset, inklusive koden till garagedörren och larmsystemet.

Klockan 13.45 var huset kliniskt rent från Grant Mercer. Skåpbilen rullade iväg mot förrådet, och jag stod ensam kvar i vardagsrummet. Det kändes tomt, men luften kändes för första gången på länge ren. Jag slängde det blå överkastet – det som kvinnan hade lutat sig mot – i en sopsäck. Det skulle brännas.

Sedan satte jag mig vid köksbordet, bryggde en kopp starkt, svart kaffe och väntade.

Klockan 17:15 rullade Grants BMW in på uppfarten. Jag observerade honom genom persiennerna. Han såg trött ut. Han gick ur bilen, tog sin portfölj och gick fram till ytterdörren. Jag såg honom trycka in nyckeln i låset. Den gick inte in. Han rynkade pannan, försökte igen, juckade fram och tillbaka. Sedan försökte han slå koden på knappsatsen bredvid dörren. Ett rött ljus blinkade och ett dovt pip indikerade fel kod.

Han tog upp telefonen och ringde mig. Min telefon låg på bordet och vibrerade. Jag svarade inte. Han knackade på dörren. Först försiktigt, sedan hårdare. “Nat! Natalie! Är du där inne? Låset krånglar!”

Jag reste mig upp, gick fram till dörren och öppnade den med ett ryck, men lät säkerhetskedjan sitta kvar i springan. Grants ansikte lyste upp av lättnad, som snabbt byttes ut mot förvirring när han såg mitt kalla uttryck och säkerhetskedjan.

“Nat? Vad pågår? Varför har du bytt lås?” “Här,” sa jag och stack ut en vit kuvert genom dörrspringan. “Din nyckel till förråd 402 på Safe Space Storage borta vid landsvägen. Allt du äger finns där. Hyran är betald för en månad, därefter är det ditt problem.”

Han stirrade på kuvertet som om det vore en giftig orm. “Vad pratar du om? Du kan inte slänga ut mig från mitt eget hus!” “Läs pappren som ligger i kuvertet, Grant. Huset står på mig, köpt med mina pengar från innan vi gifte oss. Din advokat – när du skaffar en – kommer att förklara för dig hur illa ute du är. Min advokat, Victoria Sterling, har redan skickat in ansökan om skilsmässa. Du har dessutom blivit borttagen från alla gemensamma konton, och dina kreditkort är spärrade med omedelbar verkan.”

Han blev askgrå i ansiktet. Verkligheten, den hårda, oförlåtande verkligheten, hade precis kraschat rakt in i hans bekväma illusion av makt. “Nat, du kan inte göra så här. Jag har inga pengar på mitt eget konto! Företaget… jag behöver tillgång till kapitalet!” “Kanske kvinnan från soffan kan låna dig några tusenlappar,” sa jag med en röst kallare än flytande kväve. “Eller så kan du sälja diamanthalsbandet du köpte till henne för våra besparingar. Du löser det nog. Det är ju ditt problem, trots allt.”

Jag stängde dörren mitt i hans nästa mening, vred om det nya låset och gick tillbaka till köket. Jag hade en logistikrapport att skriva, och min mamma väntade på att jag skulle komma tillbaka till sjukhuset med middag. Kriget var över innan det ens hade börjat, och jag hade vunnit.