Klockan 06:30 surrade min telefon i fickan. Jag tog upp den. Grant. Jag tittade på namnet som lyste upp skärmen. Samma man som i arton år hade kallat mig “sin klippa”. Samma man vars smutsiga tvätt jag hade vikit, vars karriär jag hade stöttat, vars hus jag hade finansierat.

Jag tryckte på ljudlös och lade telefonen på nattduksbordet bredvid min mammas säng.

Klockan 06:35 ringde den igen. 06:38. 06:42. 06:45.

Han måste ha vaknat, nyktrat till eller plötsligt insett allvaret i vad som hade hänt. Kanske hade kvinnan gått hem. Kanske hade han sett missade samtal från grannen, eller från sjukhuset som jag hade angett honom som sekundär kontaktperson för. Kanske insåg han att han hade begått ett fatalt misstag.

Telefonen fortsatte att blinka. Jag satt tyst och räknade dem. Tjugo samtal. Trettio samtal. Vid det trettioåttonde samtalet slutade det. Istället började rullgardinen av sms trilla in. Nat, snälla svara. Jag var full, jag förstod inte vad du sa. Hur mår din mamma? Förlåt mig. Jag är på väg till sjukhuset. Förlåt mig, snälla, jag får panik.

Jag kände absolut ingenting. Ingen sorg. Ingen vilja att förlåta. Den man jag hade älskat fanns inte mer; han dog kl. 18.47 kvällen innan, när han såg på mig med den där uttråkade blicken och sa “Det är inte mitt problem.”

Jag reste mig upp, gick ut i korridoren och ringde ett samtal. Inte till Grant. Jag ringde till major Thomas Vance, basens juridiska ombud och en gammal vän som var skyldig mig en tjänst sedan vår tidstationering i Tyskland.

“Tom,” sa jag när han svarade, hans röst grötig av sömn. “Jag behöver en tjänst.” “Natalie? Vad är klockan? Är allt okej?” “Inget är okej, Tom. Jag behöver namnet på den mest hänsynslösa, kallsinniga och effektiva skilsmässoadvokaten i delstaten. Någon som inte tar fångar. Och jag behöver det nu.”

Medan jag väntade på Toms svar såg jag hissarna i slutet av korridoren öppnas. Ut klev Grant. Hans hår stod åt alla håll, hans kläder var skrynkliga och hans ansikte var aska. Han såg sig desperat omkring, och när hans blick fann mig, bröt han ihop i gråt och började springa mot mig.

“Natalie!” snyftade han och sträckte ut händerna. “Herregud, Natalie, förlåt mig!”

Jag stoppade telefonen i fickan, rätade på ryggen till full militär hållning och mötte hans blick med ögon mörkare än natten jag just genomlevt. Han stannade tvärt, två meter ifrån mig, som om han hade sprungit in i en osynlig vägg.

Det var dags att visa honom exakt vems problem det här hade blivit.