“Vad är det här för skitsnack?” skrek Logan plötsligt. Han reste sig helt upp, hyttade med näven och såg sig omkring i rummet för att söka stöd från sina lagkamrater. “Vem i helvete tror ni att ni är? Det här är min pappas hus! Min pappa är senatorns största donator i den här delstaten! Ni kan inte bara klampa in här och putta på mig!”
Marcus Reed vände sig långsamt om. Han nådde in i sin vindjacka och drog ut en mörkbrun läderportfölj. Han öppnade den med två torra, metalliska klick och tog ut ett dokument på tre sidor, stämplat med ett tungt, rött emblem längst upp på första sidan.
“Logan Sterling”, sa Reed och läste från ett av pappersarken utan minsta känsla i rösten. “Kapten för skolans amerikanska fotbollslag. Antagen på ett preliminärt idrottsstipendium till State University, under förutsättning att din slutgiltiga akademiska profil och uppförandekod godkänns under nästa månad.”
“Exakt!” snäste Logan och rätade på sin varsity-jacka. “Så du vet vem jag är. Och vem är Julian? En jävla nörd som inte ens kan kasta en bolls jävla spiral. Han är ingenting!”
Reed tittade upp från dokumentet. Hans ögon var helt tomma på medlidande.
“För tre timmar sedan”, sa Reed med en röst som bar över hela den tysta hallen, “signerades det slutgiltiga avtalet för Projekt SVALA vid Pentagon. Det är ett kontrakt på åtta hundra miljoner dollar för utvecklingen av nästa generations obemannade flygfarkoster med variabel vinggeometri. Hjärnan bakom hela algoritmen – patenthållaren och den chefstekniker som försvarsmakten har utsett att leda forskningsteamet – är Julian Vance.”
Ett lågt, samfällt flämtande spred sig genom trappan. Flera av tjejerna som stått lutade över räcket tog emot sina mobiltelefoner och sänkte dem sakta.
“Julian har inte bara fått ett stipendium”, fortsatte Reed och tog ett steg närmare Logan. “Han har fått direkt dispens från regeringen, en fullmakt som motsvarar en överstes rang inom tekniska sektorn, och ett personligt forskningsanslag som gör honom till den yngsta huvudentreprenören i delstatens historia. Det kontrakt som du precis släpade över ditt marmorgolv, Sterling, var inte bara en nörds läxor. Det var grunden för ett av delstatens största statliga projekt under det kommande decenniet.”
Logan blev helt blek. Hans läppar rörde sig, men inget ljud kom ut. Han tittade på mig, sedan på Reed, och sedan ner på golvet där min söndertrampade lärobok låg.
“Och vad gäller dina framtidsplaner, Sterling”, tillade Reed kyligt, “så har representanter från ditt blivande universitet redan blivit informerade om din inblandning i kvällens händelser. De laddade precis ner livestreamen som sex av dina klasskamrater sände på sociala medier.”
Kapitel 3: En Kedja av Systemfel
Jag tog ett steg framåt och tittade på alla ansikten i rummet.
Under tre år hade jag suttit längst bak i klassrummen. Jag hade suttit vid det ensamma bordet i matsalen medan Logan och hans gäng kastade matrester och skrattade. Jag hade gått till rektorns kontor två gånger under mitt andra år när Trent knuffade ner mig för trappan i idrottshallen.
Vad sa rektorn då?“Gubben Julian, du vet hur idrottskillarna är. De har mycket skollust och tryck på sig. De måste få pusta ut lite. Du är ju så smart, du kan väl ta lite skämt?”
Vad sa studievägledaren när min dator blev förstörd i omklädningsrummet?“Vi har inga bevis, Julian. Vi kan inte anklaga våra stjärnatleter utan videobevis. Det skulle förstöra skolans rykte och deras chanser till college.”
Det var inte bara Logan. Det var aldrig bara Logan.
Logan var bara produkten. Han var den polerade toppstenen på en pyramida av vuxna som blundade, lärare som sökte gratisbiljetter till fredagsmatcherna, och kamrater som skrattade för att inte själva hamna underst i högern.
“Var det här en enda elak människas fel?” viskade jag högt nog för att alla skulle höra.
Mason tog ett steg tillbaka, hans ansikte vridet i skräck. Trent stirrade på sina egna händer som om de plötsligt blivit täckta av gift.
“Nej”, sa jag och såg Logan rakt i ögonen. “Det var aldrig bara du, Logan. Du trodde att du ägde den här hallen för att alla i den här staden byggde väggarna åt dig. De gav dig pennan, de visade dig vem du skulle slå på, och de applåderade när du gjorde det.”
Jag böjde mig ner. Min rygg kändes öm och styv, men jag sträckte ut handen och plockade upp de sista sidorna av mina anteckningar om aerodynamik från golvet. Papperet var täckt av ett smutsigt avtryck från Trents sneakersula.
“Du frågade om jag tänkte skriva en ekvation om det här”, sa jag lågt till Logan. “Det behövde jag inte. Ekvationen var redan löst. Du var bara för blind för att se resultatet.”
