Del 2: Rättvisans och Kontraktets Pris

Kapitel 1: Tystnaden i Marmorhallen

Ljuskäglorna från den massiva turbodieselmotorn skar igenom de blyinfattade glaspanelerna och kastade långa, svepande skuggor över det polerade kalkstensgolvet. Den tunga doften av billig bourbon, damm och parfymerad svett tycktes frysa i luften. Ekot av de två skarpa knackningarna dröjde sig kvar mot det höga taket, där ljuskronorna i kristall darrade svagt av motorns djupa, brummande tomgång.

Logan släppte inte mitt vänstra ben direkt. Hans grepp slappnade dock av en aning, tillräckligt för att blodflödet skulle återvända till min vrist med en stickande, brännande känsla. Hans ansikte, som nyss varit rött av skratt och övermod, stelnade i en grimas av förvirring.

“Vad i helvete…” mumlade Trent bredvid honom och tog ett steg tillbaka från min högra fot. Han tittade osäkert mot ytterdörren, med foten fortfarande smutsig av grafit och papper från min söndertrampade anteckningsbok om aerodynamik.

Dörren öppnades inte med ett ryck, utan glid ner med en tung, mekanisk precision. In klev tre män. De bar inga idrottskläder, inga märkesjackor med skolans emblem, och definitivt inga utstyrslar som hörde hemma på en fest för sistaårselever. De bar identiska, matt-svarta vindjackor utan logotyper, mörka grafitgrå Byxkonstruktioner och tunga, tysta kängor. Den främste av dem – en man i femtioårsåldern med stålgrått hår, ett ärr tvärs över näsryggen och ögon som kalla minneskort – tog av sig sin svarta keps och svepte med blicken över rummet.

Hans blick stannade inte vid de trettiotals eleverna som stod uppradade i dubbeltrappan med sina mobiltelefoner höjda. Den stannade inte vid speglarna, konstverken eller dricksglasen som balanserade på mejslade smidesjärnsräcken. Hans ögon låste sig direkt vid mig, där jag låg platttryckt mot stenen med sönderrivna jeans och en smutsig skjorta.

“Julian Vance?” frågade mannen. Hans röst var låg, raspig och bar en naturlig auktoritet som fick hela rummet att tystna fullständigt. Musiken från högtalarna på övervåningen tystnade tvärt när någon äntligen insåg att något var fel och stängde av ljudet.

Jag försökte resa mig, men min vänstra armbåge var skrapad och ömmade hårt mot stenen. “Ja”, viskade jag, men min röst sprack. Jag rensade halsen. “Ja. Det är jag.”

Mannen med det stålgrå håret tog tre korta, bestämda steg framåt. Logan tog ett steg tillbaka, men hans defensiva reflexer som stjärnquarterback tog över. Han sköt fram bröstet, höjde sin röda plastmugg och försökte återta sin uppblåsta position.

“Ursäkta mig, gubben”, sa Logan med ett hånfullt leende som darrade i kanten. “Det här är en privat fest. Och lilla Julian här var precis på väg ut. Vi hjälpte honom bara att hitta dörren.”

Den stålgrå mannen tittade inte ens på Logan. Han behövde inte göra det. En av de yngre männen bakom honom, en bredaxlad man med ett headset bakom örat, klev smidigt emellan. Utan att använda våld eller göra en dramatisk rörelse placerade den yngre mannen sin handflata mot Logans bröstkorg och sköt honom bakåt med en sådan enorm, osynlig kraft att Logan tappade balansen och drösade baklänges in i ett paraplyställ i smidesjärn. Den röda muggen flög ur hans hand och skvalpade ut ljummen bourbon över hans egna skinnskor.

“Rör honom inte igen”, sa den äldre mannen lugnt till Logan. Sedan böjde han sig ner på ett knä framför mig.

Mannen nådde ut med sin hand. Hans handskar var av tunt, svart läder. “Jag är kommissarie Marcus Reed från Försvarsdepartementets Avdelning för Avancerad Framdrivningsteknik och Flygdynamik. Vi har letat efter dig i tre timmar. Ditt campus var låst, din lägenhet var tom, och dina sensorer på laboratoriet indikerade att din privata terminal stängts av manuellt.”

Han räckte mig ett par reservglasögon – ett par enkla, svarta bågar som låg i ett hårt plastfodral i hans innerficka. “Ditt institut sa att du kanske var här. Vi var tvungna att spåra din telefons sista GPS-signal.”

Jag tog emot glasögonen med darrande fingrar och satte dem på näsan. Världen, som tidigare varit en suddig massa av skarpa mobilblixtar och fientliga ansikten, ställdes omedelbart i skärpa.

Jag såg Mason, som fortfarande höll i skålen med krossad is, stå helt stel med öppen mun. Jag såg Trent, som sakta drog tillbaka sin fot från min söndertrampade lärobok. Och jag såg Logan, som kröp upp från golvet bredvid paraplystället, med rött ansikte av skam och ilska, medan hans kompisar stirrade på honom i chock.

Kapitel 2: Pappersarkets Vikt

Marcus Reed räckte mig en hand och hjälpte mig upp på fötter. Mina knän var svaga och mina ben darrade, men jag vägrade att visa det. Jag borstade av dammet från mina knän och försökte jämna till min instoppade skjorta, även om tyget var genomblött på ryggen från isen som Mason hällt ner.