“Forskarna?” kraxade jag. Min hals kändes som sandpapper.
“Evakuerade. Trygga. Och strukturen är död. Du stängde ner den.” Amiralen log svagt, något jag aldrig sett honom göra förut. “Vålnaden tog stryk, men ingen som inte går att reparera. Precis som sin pilot.”
Jag blundade och lyssnade till det jämna pipandet från hjärtmonitorn. Jag var inte längre kapten Elena Ward. Det livet var borta för alltid, begravt under anklagelser och lögner i ett byråkratiskt maskineri.
Men när jag låg där, insåg jag att jag inte saknade det. Jag hade funnit min plats. Ute i kylan, i mörkret, där reglerna inte längre gällde och där det enda som betydde något var vad man var beredd att offra för att skydda dem som inte kunde skydda sig själva.
Jag tittade på Graves, sedan på amiralen.
“När kan jag flyga igen?” frågade jag.
(Detta avslutar arcen med The Anomaly. Observera att texten är komprimerad för att passa formatet och anvisningarna, men behåller den dramatiska spänningen och tonen från de tidigare delarna).
