Del 2 Kylan slog emot mig så fort jag klev ut genom de tunga dubbeldörrarna. Utanför högkvarteret var luften rå och salt, fylld av den ständiga blåsten från Alaskagolfen. Jag ställde ner kartongen på den isiga asfalte

“Anomalin har aktiverats på allvar”, fortsatte amiralen och pekade på en karta över ishavet där ett stort, pulserande rött fält bredde ut sig. “Den skapar en elektromagnetisk storm som är tre gånger starkare än den du flög igenom. All kommunikation norr om femtioåttonde breddgraden är utslagen. Om det här fortsätter att eskalera, kommer hela det norra halvklotets elnät att grillas inom fyrtioåtta timmar.”

“Vi har ett forskarteam instängda i baslägret ovanför strukturen”, sa Graves. Hans röst var låg, spänd. “Tolv personer. De har en EMP-laddning, en ‘Kill Switch’, som kan stänga ner anomalin, men de kan inte aktivera den utifrån. Någon måste flyga in i stormens öga, ta sig ner genom isen och detonera den manuellt.”

“Och ingen vanlig maskin klarar den magnetiska strålningen”, sa jag, och insåg plötsligt varför jag var här. Varför Vålnaden existerade. “Vålnaden är byggd av icke-magnetiska kompositmaterial. Dess system är optiska, inte elektriska.”

“Precis”, sa Vance och mötte min blick. “Du är den enda som klarat simulatortesterna. Och du är den enda pilot jag vet som redan bevisat att hon kan överleva i den zonen. Men den här gången, Elena… det finns ingen garanti att du kan ta dig ut igen.”

Jag kände en underlig ro skölja över mig. Den kvävande byråkratin, domstolsförhandlingarna, anklagelserna… allt det kändes som en blek dröm nu. Här, ställd inför elementens raseri och en maskin som utmanade fysikens lagar, visste jag exakt vem jag var.

“Få planet klargjort”, sa jag till Graves.

Att kliva in i Vålnadens cockpit var som att spänna fast sig inuti en missil. Det fanns inga traditionella fönster, bara en strömlinjeformad, stängd kupol. Omgivningen projicerades inuti min hjälm via hundratals mikrokameror på skrovet. När kapellet stängdes och förseglades med ett väsande, blev jag ett med mörkret.

“Systemkontroll grön”, hörde jag Graves röst i mitt headset. Den lät redan avlägsen. “Turbiner spinnar upp. Lycka till, Phoenix.”

Startkatapulten sköt iväg mig med en våldsam kraft som pressade luften ur mina lungor. Bergrummets tunnel svischade förbi och sedan, med en explosion av ljud, bröt Vålnaden ut i den mörka arktiska natten. Jag drog spaken bakåt och sköt rakt upp genom molntäcket. Stjärnorna exploderade i synfältet.

Det här är varför jag föddes, tänkte jag när jag tryckte gasreglaget framåt. Vålnaden svarade som ett rovdjur som äntligen släppts lös. Mach 1, Mach 2, Mach 3. Ljudvallen krossades långt bakom mig.

När jag närmade mig zonen såg jag stormen. Det var inte ett vanligt vädersystem. Det var en massiv vägg av roterande, svarta moln upplysta inifrån av onaturliga, lila blixtar. Det såg ut som om himlen själv höll på att slitas isär.

“Jag går in”, sa jag i radion, fast jag visste att sändningen förmodligen redan var dränkt av statiskt brus.

När Vålnaden trängde in i molnväggen var det som att flyga in i en torktumlare fylld med grus. Turbulensen var ohygglig. Skrovet skrek i protest när jag parerade de våldsamma kasten. Varningar blinkade i mitt visir, men jag ignorerade dem. Jag stängde ute ljuden, stängde ute rädslan, och fokuserade enbart på rytmen.

Jag kom ihåg Shaws ord. Tvekan dödar.

Jag sänkte nosen och dök djupt in i kaoset, sökte mig mot stormens öga. Det elektromagnetiska fältet drog och slet i planet, men de optiska systemen höll. Jag bröt igenom det nedre molntäcket och såg den frusna oceanen nedanför mig.

Där, mitt i det oändliga vita, fanns en enorm krater i isen. Och runt kanten av kratern blinkade svaga, desperata nödljus från forskningsteamets basläger.

“Jag har dem visuellt”, viskade jag för mig själv.

Nu började det verkliga uppdraget. Jag var tvungen att landa Vålnaden på en sprickande iskalott i orkanvindar, ta mig ner i mörkret, och stänga av världens undergång.

Jag fällde ut landningsställen, tog ett djupt andetag och lät maskinen sjunka ner mot isen. Det fanns ingen återvändo. Jag var tillbaka i kylan, och den här gången hade jag inget att förlora.

Del 4

Isen nedanför mig var inte en stabil landningsbana. Det var ett levande, sprickande landskap av fruset hav som rörde sig under tyngden av den onaturliga stormen. Vinden kastade Vålnaden fram och tillbaka som en leksak, och varje gång jag försökte kompensera skrek varningssystemen i mitt visir.

“Fartbromsar ute. Reversering redo,” muttrade jag och tvingade mig själv att andas djupt.

Jag siktade på en smal strimma av relativt plan is mellan kraterkanten och forskningslägrets blinkande nödljus. Med ett våldsamt dån slog landningsställen i isen. Stöten fortplantade sig genom hela min kropp. Planet gled okontrollerat i sidled, is och snö sprutade upp som vita väggar runt cockpiten. Jag trampade hårt på roderpedalerna, kämpade mot fysikens lagar, och lyckades precis få nosen i rätt riktning innan maskinen stannade, bara tjugo meter från en enorm, bottenlös spricka.

Tystnaden i cockpiten var öronbedövande efter motorernas vrål. Endast vinden tjöt utanför.