Hon vände sig om för att gå tillbaka in i rummet. Det var då jag fattade beslutet. Jag kunde inte låta henne gå iväg med datan, men jag kunde inte heller skapa en scen. Jag var tvungen att stjäla hennes stöld.
När hon försvann in i rummet igen, tog jag två snabba steg fram till dörren och tittade in. Hon stod vänd bort från mig, stirrade intensivt på skärmen där en förloppsindikator tickade uppåt. 80%. 85%.
Min blick föll på hennes öppna läderväska som stod på en stol nära dörren. I den låg en plånbok, några mappar, och… hennes passerkort. Det passerkort som släppte in henne i byggnaden, kopplat till mitt namn.
Jag behövde inte mycket tid. Jag sträckte mig in. Mina fingrar snuddade vid lädret. Jag grep tag i ID-kortet, fäste blicken på hennes ryggtavla ifall axlarna skulle spännas, ifall hon skulle vända sig.
95%. 100%. “Klar”, muttrade hon. Hon sträckte ut handen mot den svarta enheten.
Jag drog tillbaka handen, kortet låg nu säkert i min handflata, och backade ut i korridoren, precis i samma sekund som jag hörde fotsteg närma sig från andra hållet. Det var Margaret. Hon bar på två pappersmuggar med ångande kaffe.
Jag hann precis kasta mig in i en alkov som inrymde en dricksfontän och en brandsläckare, bara meter från generalens svit.
“Kaffe, Evelyn!” ropade Margaret glatt när hon klev in genom dubbeldörrarna.
“Du är en ängel, Maggie”, svarade bedragerskan, tillbaka i sin roll. Perfekt mjuk röst. Perfekt illusion.
Jag tittade ner på ID-kortet i min hand. Det var min bild. Eller, det var det inte. Det var ett foto av henne, men bredvid fotot stod det, i klartext och med försvarets officiella hologram: EVELYN MONROE. SÄKERHETSKLASS: TOP SECRET.
Hon hade inte bara stulit min identitet gentemot vakterna. Hon existerade i systemet. Någon på insidan, någon med extremt hög behörighet, hade raderat min biometriska data och ersatt den med hennes, men behållit min historia, mina kopplingar, min relation till generalen.
Spelet hade precis förändrats. Detta var inte bara en inkräktare. Detta var en konspiration som sträckte sig långt in i Pentagons nätverk. Och nu, utan sitt passerkort, var hon instängd, i alla fall temporärt. Hon skulle inte märka det förrän hon försökte lämna byggnaden.
Jag stoppade kortet i min innerficka. Det var dags att sluta gömma sig. Det var dags att ta tillbaka mitt liv, men på mina villkor. Om någon ville spela Evelyn Monroe, så skulle de få möta originalet. Men först behövde jag veta hur djupt rötan gick. Och det fanns bara en man som kunde ge mig det svaret.
Jag behövde hitta general David Monroe. Innan mötet med försvarsutskottet var över.
(Fortsättning följer…)
