Margaret skrattade, ett klingande ljud som skar genom mig. “Oh, du känner honom. Han slutar aldrig planera. Men ärligt talat, sedan du kom tillbaka till DC, har han varit… lugnare. Det är bra att ha dig här.”
“Det är bra att vara tillbaka”, sa hon, och det lät så äkta att jag nästan började tvivla på mig själv. Tänk om jag var spöket? Tänk om jag hade dött i den där helikopterkraschen i Kandahar för två år sedan och det här var någon feberdröm i skärselden?
Jag skakade av mig den absurda tanken. Mina fingrar kramade om plastmappen så hårt att knogarna vitnade. Jag behövde komma närmare. Jag behövde veta vad hennes syfte var.
Kvinnan – min kopia – vände sig om och öppnade en av dörrarna till ett angränsande kontor. Inte generalens huvudkontor, utan det mindre rummet bredvid. Ett rum som brukade fungera som ett temporärt arbetsutrymme för besökande officerare. Hon gick in och lämnade dörren på glänt.
Margaret reste sig upp. “Jag måste lämna de här filerna till logistikavdelningen. Jag är tillbaka om fem minuter, Evelyn. Behöver du något innan jag går?”
“Bara kaffe, om du hinner på vägen tillbaka! Svart, som alltid”, ropade hon från det inre rummet.
Svart. Jag drack mitt kaffe svart. Vem hade briefat henne? Vem hade gett henne min profil?
Margaret försvann nerför korridoren i motsatt riktning. Kusten var klar. Det fanns ingen tid för andra tankar. Jag rörde mig ljudlöst över den vinröda mattan. Mitt militära steg, häl-tå, tränat för att inte göra ett ljud. Jag nådde dubbeldörrarna och gled in i förrummet. Margarets dator var låst, skärmen visade Försvarsdepartementets logotyp.
Från rummet bredvid hörde jag prassel av papper. Sedan, knappandet på ett tangentbord.
Jag ställde mig tätt intill springan vid den halvöppna dörren. Jag kunde se en del av rummet. Hon stod vid skrivbordet, hennes väska – en dyr, diskret sak i svart läder – var öppen. Ur den hade hon tagit upp en liten, svart enhet. Det såg ut som en krypterad hårddisk eller en kloningsenhet. Hon kopplade in den i den bärbara datorn som stod på skrivbordet.
Det här var inget familjedrama. Det här var infiltration. Espionage. Och hon använde mitt ansikte, mitt namn och min fars blinda fläckar för att komma åt information.
“Kom igen”, viskade hon till sig själv. Det fanns ingen ironi i hennes röst nu. Bara kall, klinisk effektivitet. “Ladda ner skiten så vi kan gå.”
Jag kände tyngden av min tjänstepistol i hölstret. Jag var inte i stridstjänst, jag var på ett personligt ärende för att besöka min far, men vanan hade fått mig att bära den ändå – om än utan ammunition i loppet, enligt reglerna för den inre ringen. Att dra vapen här inne skulle utlösa ett larm som skulle låsa ner hela byggnaden inom trettio sekunder. Jag skulle bli gripen, och hon – med sin etablerade täckmantel – skulle spela den oskyldiga dottern. “Vem är den här galna kvinnan?” skulle hon säga. Och med Margarets vittnesmål i ryggen, vem skulle vakterna tro på? Kaptenen som sneakat in, eller generalens dotter som satt där och drack kaffe?
Jag behövde bevis. Jag behövde veta vem hon arbetade för.
Jag tog ett steg tillbaka, men golvbrädan under den tjocka mattan gav ifrån sig ett mikroskopiskt knarr.
Knappandet på tangentbordet tystnade omedelbart.
“Maggie?” Hennes röst var lugn, men det fanns en ny, skarpare spänning i den.
Jag höll andan. Jag tryckte mig mot väggen, i döda vinkeln från dörröppningen.
Jag hörde hennes låga klackar mot golvet. Närmare. Stegen var tysta, metodiska. Hon var ingen vanlig kontorsarbetare. Sättet hon rörde sig på, beredskapen i tystnaden – hon hade träning. Militär, eller kanske underrättelsetjänst. CIA? FSB? Någon privat aktör?
Dörren knuffades upp ytterligare. Hon klev ut i förrummet. Jag kunde se hennes skugga falla över Margarets skrivbord.
Jag spände musklerna, redo att attackera om hon vände sig åt mitt håll. En snabb strypgrepp, fälla henne till golvet, immobilisera. Men om jag gjorde det, förstörde jag min enda chans att få reda på hela sanningen.
Hennes telefon surrade till. Hon stannade och tog upp den ur fickan.
“Ja”, sa hon, rösten sänkt till en viskning. “Jag är inne. Ja, systemet accepterade nätverksnyckeln… Jag vet inte hur länge jag har på mig. Gubben är på möte. Jag drar ner de reviderade planerna för Projekt Ikaros nu.” Hon pausade. Lystnade. “Oroa er inte. Om någon frågar, är jag bara dottern som väntar på pappa. Ingen ifrågasätter Evelyn Monroe.”
Projekt Ikaros. Namnet fick det att ringa en klocka. Något extremt hemligstämplat gällande drönar-svärmar i atmosfärens övre skikt. Min far var en av nyckelpersonerna i utvecklingen. Om den datan läckte…
“Jag hör av mig när exfiltrationen är klar”, avslutade hon och stoppade tillbaka telefonen.
