– Och slutligen, sa Claire och knackade på den tredje pärmen. – Dokumenten för förmynderskap. Min son mutade en läkare på en privatklinik för att skriva ett intyg om min “demens” utan att ens ha undersökt mig. Läkarens namn, banköverföringen till hans konto och röstinspelningar av Juliens samtal med honom finns på det lilla USB-minnet som ligger i plastfickan här.
Köket var knäpptyst, bortsett från polisens bläddrande. Élodie backade sakta mot dörren, men den unga poliskvinnan klev diskret i vägen. – Det här… det här är absurt! stammade Julien. Hans röst var ljus och panikslagen. – Hon har förfalskat det! Hon är en revisor, hon vet hur man manipulerar papper!
Polismannen tittade upp från pärmarna. Han tittade på Juliens darrande händer, sedan på Claires svullna, lila fingrar. – Madame, vad har hänt med er hand? frågade han mjukt.
Claire såg Julien rakt i ögonen. – Min son trampade på den med flit för tjugo minuter sedan, när jag låg på knä för att torka upp lite utspillt vin som hans fru tappat. Han sa att jag skulle “titta var jag kröp”.
Det var droppen. Den unge poliskvinnan lade handen på sin handklovar. – Monsieur Julien, Madame Élodie. Ni får följa med oss till stationen. Vi har anledning att misstänka grovt bedrägeri, urkundsförfalskning, förskingring och misshandel.
– Ni kan inte mena allvar! skrek Élodie och började gråta, den här gången på riktigt. Hennes makeup rann nerför kinderna. – Jag visste ingenting! Det var Juliens idé alltihop! Han sa att hon skulle dö snart ändå och att skatterna skulle ta allt!
Julien stirrade på sin fru, förrådd av sin egen medbrottsling på mindre än en minut.
När de båda fördes ut ur huset i handklovar, förbi de nyfikna grannarna och den väntande ambulansen, ställde sig Claire i dörröppningen. Julien kastade en sista, desperat blick över axeln mot sin mamma. Han såg ut som en liten, rädd pojke.
– Bilen, Julien, ropade Claire efter honom. Hennes röst bar över hela trädgården. – Oroa dig inte för rutan. Jag kommer att sälja bilen för att täcka en del av de advokatkostnader ni har tvingat på mig. Den står trots allt parkerad på min egendom.
Polisbilarna körde iväg. Grannarna återgick långsamt till sina liv, även om skvallret i Montchat skulle leva kvar i årtionden.
Claire gick in, låste dörren med den nya nyckeln hon i hemlighet hade låtit tillverka, och stängde ute världen. Hon gick till kontoret, plockade ner Élodies fula prydnadssaker från bokhyllan och kastade dem i soporna. Sedan ställde hon tillbaka fotografiet av sin avlidne man på dess rätta plats.
Hon kände smärtan i handen blossa upp igen, men det rörde henne inte i ryggen. Hon hällde upp en kopp kaffe, satte sig i sin fåtölj och andades in doften av sitt hus. Sitt hem.
Hon hade krupit för sista gången. Nu var det hennes tur att stå upp.
