DEL 2
Julien stod frusen på uppfarten. Ljudet av krossat glas ekade fortfarande i den tysta gatan i Montchat. Han stirrade på sin älskade svarta sedan, vars vindruta nu var ett spindelnät av krossat glas, med en stor, gapande krater i mitten.
Han vände långsamt blicken mot sin mamma. Claire stod där, helt lugn. Hennes andning var jämn, hennes hållning rak. Det fanns inget spår av den förvirrade, undergivna gamla kvinna han hade vant sig vid att utnyttja.
Élodie kom utrusande från huset, hennes höga klackar smällde mot stenläggningen. Hon skrek till när hon såg bilen. – Min gud! Vad har du gjort, din galna kärring?! skrek hon och sprang fram till Julien. – Ring polisen, Julien! Ring polisen och psykiatrin! Hon har tappat förståndet helt! Vi kan få henne inlagd redan i kväll!
Julien fumlade efter sin telefon i fickan, hans händer skakade av en blandning av ilska och en plötslig, isande oro. Han slog numret till polisen, ögonen fixerade vid Claire. – Ja, hej, jag behöver polis och ambulans till min adress… Min mamma, hon har blivit våldsam. Hon har slagit sönder min bil och… hon är inte vid sina sinnens fulla bruk. Hon lider av demens och har blivit en fara för sig själv och andra.
Claire log svagt. Det var ett kallt, beräknande leende. Hon ställde ner gjutjärnspannan på en trädgårdsstol, vände sig om och gick lugnt in i huset. Hon gick direkt till köket, tvättade sina svullna händer under kallt vatten och satte sedan på kaffebryggaren.
Tio minuter senare dök två polisbilar upp utanför grinden, tätt följda av en ambulans. Grannarna stod redan i sina fönster och bakom sina häckar, viskande till varandra. Julien och Élodie stod vid den förstörda bilen, båda spelade rollen som skakade och oroliga offer till perfektion.
Två poliskonstaplar, en äldre man och en yngre kvinna, närmade sig paret. – Herr Julien? Vi fick ert samtal. Var är er mor? frågade den äldre konstapeln. – Hon är där inne, sa Julien och pekade med darrande hand mot dörren. – Hon bara bröt ihop. Vi har försökt ta hand om henne, men hennes sinnestillstånd har försämrats snabbt. Vi har redan påbörjat processen för förmynderskap, men nu… nu attackerade hon oss och bilen.
Poliserna nickade förstående och gick in i huset, beredda på att möta en förvirrad, kanske aggressiv åldring. Vad de fann var Claire, sittande vid matbordet. Framför henne stod två koppar nybryggt kaffe, och bredvid kaffet låg tre tjocka, prydligt märkta pärmar.
– God dag, konstaplar, sa Claire med stadig röst. – Jag antar att min son har berättat för er att jag är galen och behöver låsas in. Sätt er gärna, kaffet är nybryggt.
Den unga poliskvinnan såg förvånad ut, men den äldre konstapeln klev fram. – Madame, vi har fått en anmälan om skadegörelse och… oro för er hälsa. – Skadegörelsen stämmer, sa Claire lugnt. – Jag krossade vindrutan på hans bil. Det var den enda metod jag kom på för att säkerställa att ni skulle komma hit snabbt, och att min son inte skulle kunna köra iväg innan ni kom.
Julien och Élodie, som hade följt efter poliserna in, stannade i dörröppningen. – Lyssna inte på henne! skrek Élodie. – Hon vet inte vad hon pratar om!
Claire ignorerade dem. Hon öppnade den första pärmen. – Innan ni ringer efter bårarna från ambulansen, vill jag att ni tittar på detta. Som ni kanske inte vet, arbetade jag som rättsrevisor och expert på ekonomisk brottslighet i 34 år. Min hjärna fungerar utmärkt, men min son har de senaste månaderna försökt övertyga hela vår omgivning om motsatsen.
Hon vände pärmen mot poliserna. Överst låg kopior av den förfalskade fullmakten. – Här är en fullmakt som min son har använt för att få tillgång till mina bankkonton. Underskriften är förfalskad. Jag har redan låtit en grafolog, som jag känner från mina år i yrket, granska den inofficiellt. Det är en uppenbar förfalskning.
Julien bleknade. Hans mun öppnades och stängdes, men inget ljud kom ut.
Claire öppnade den andra pärmen. – Och här, fortsatte hon med isande kyla, – har vi kontoutdragen från de senaste sex månaderna. Min son och hans fru har fört över exakt 145 000 euro från mina besparingar. Pengarna har slussats genom ett skalföretag som, om ni tittar på registreringsdokumenten under flik tre, är skrivet på Élodies bror.
Polismannen, vars initiala misstänksamhet mot Claire nu hade bytts ut mot professionellt intresse, började bläddra i dokumenten. Hans ögon spärrades upp. Dokumentationen var oklanderlig. Varje transaktion var markerad, varje IP-adress loggad, varje kopplat företag utrett. Det var ett vattentätt åtal paketerat i tre pärmar.
