Steven harklade sig. “Låt oss hålla det här professionellt. Min klient är villig att erbjuda en mycket generös skilsmässouppgörelse. Ni häver frysningen av kontona, ni drar tillbaka dessa absurda anklagelser om bedrägeri, och Jacqueline går härifrån med fem miljoner dollar och huset.”
Rebecca skrattade. Det var ett kallt, torrt ljud.
“Du förstår inte riktigt situationen, Steven,” sa Rebecca och öppnade den första mappen. “Detta är inte en förhandling om skilsmässa. Detta är ett försök från er sida att undvika fängelse.”
Hon sköt en bunt papper över bordet.
“Här är bevisen för att Alistair har förskingrat över åtta miljoner dollar från sina investerare, varav flera är Jacquelines klienter. Han har flyttat dem till Northbridge Holdings, ett skalföretag där Paige Bennett och Martha Finch står som förmånstagare. Vi har redan överlämnat detta till FBI.”
Alistairs ansikte tappade all färg. George vände sig tvärt mot sin son. “Vad har hon gett till FBI, Alistair? Sa du inte att du hade koll på det här?”
“Pappa, det är lögner, de fabricerar…” stammade Alistair.
“Vi fabricerar ingenting,” avbröt jag. “Bilens kamera spelade in allt du sa till Paige, Alistair. Allt. Hur du skulle använda mig, hur du skulle dumpa mig så fort jag skrivit under.”
Martha lade en hand på bordet. “Du är en bitter kvinna, Jacqueline. Även om detta stämmer, så har Finch-familjen advokater som kan hålla detta i domstol i decennier. Du kommer att ruinera dig själv på advokatkostnader.”
“Kanske det,” sa jag och mötte min svärmors blick. “Men ekobrott är bara den första delen. Låt oss prata om fertilitetskliniken, Martha.”
Rummet blev plötsligt iskallt. Marthas perfekta hållning sjönk ihop en bråkdel av en millimeter. George stirrade på mig.
Rebecca öppnade nästa mapp. “Gavin Mercer, vår utredare, har gjort ett strålande jobb. Han fann att dr. Aris Thorne på St. Jude’s Fertility Clinic tog emot en ‘anonym’ donation på en halv miljon dollar från en av George Finchs välgörenhetsstiftelser exakt två veckor innan Jacquelines embryon mirakulöst ‘förstördes’.”
“Detta är förtal!” skrek George och reste sig upp.
“Sätt dig ner,” sa Rebecca med en röst som skar genom rummet som en piska. “Vi har en domstolsorder på gång för ett DNA-test av Matthew Bennett. Vi vet att Paige Bennett var patient hos Dr. Thorne exakt samtidigt. Vi vet att hon inte hade några fertilitetsproblem. Vi vet vad ni gjorde.”
Alistair tittade på sin mamma i total chock. “Vad pratar hon om? Mamma, vad menar hon?”
Det visade sig att Alistair, i all sin narcissism, inte ens visste hela sanningen. Han visste att han hade haft en affär med Paige. Han visste att hon hade blivit gravid. Det var vad han trodde. Han trodde att Matty var resultatet av hans egen otrohet.
Jag tittade på Martha. Hennes ansikte var nu aska.
“Berätta för honom, Martha,” sa jag tyst. “Berätta för din son vad du gjorde för att se till att ditt barnbarn fick ‘rätt’ gener, även om du var tvungen att använda min kropps skapelse för att göra det.”
“Paige… Paige kunde inte bli gravid,” viskade Martha, och hennes röst darrade för första gången. “Alistair hade varit med henne i månader, men hon blev aldrig gravid. Han ville lämna henne. Han sa att hon inte var någon nytta om hon inte kunde ge honom en son.”
Alistair sjönk ihop i sin stol. “Mamma… vad gjorde du?”
“Jag skyddade den här familjen!” skrek Martha plötsligt, hennes fasad brast totalt. “Jacqueline var trasig! Ni försökte och försökte, men hon kunde inte bära ett barn! Ni hade perfekta embryon, men hon skulle bara förstöra dem med sin stress och sin oförmåga! Så jag pratade med George. Jag pratade med Dr. Thorne. Paige var ung, frisk… hon var den perfekta värden. Hon var villig.”
“Och Paige visste om det?” frågade Rebecca.
“Naturligtvis,” spottade Martha ur sig. “Vi erbjöd henne lägenheten, en styrelseplats, framtiden. Hon behövde bara bära Jacquelines embryo och låtsas att det var Alistairs från deras affär. Alistair fick sin son, familjen fick sin arvinge, och vi behövde inte dras med henne som mamma.”
Det blev knäpptyst i rummet. Bara ljudet av Alistairs tunga andning hördes.
Jag kände ingen sorg längre. Bara en brinnande, renande eld. Mitt barn fanns där ute. En liten pojke med brunt hår och blå ögon. Mina ögon.
Steven, advokaten, reste sig upp och stängde sin portfölj.
“Jag kan inte representera er i den här saken,” sa han. “Detta övergår civilrättsliga tvister. Detta är en massiv, federal konspiration och grovt medicinskt brott. Jag avsäger mig uppdraget. Ni bör skaffa försvarsadvokater inriktade på straffrätt omedelbart.” Han vände sig om och gick utan att se tillbaka.
Kapitel 4: Stormen
De följande månaderna var ett mediekaos utan dess like i Minneapolis historia. Fallet läckte inte bara, det exploderade.
