Han behövde min underskrift för att göra mig personligt ansvarig när bubblan sprack. Han planerade att lämna mig med miljardskulder, federala åtal och ett krossat rykte, medan han, Paige och Matty seglade iväg in i solnedgången.

En tisdagseftermiddag, tre veckor efter olyckan, ringde det på dörren till vårt hus. Jag öppnade och fann Martha Finch stående på verandan, klädd i en oklanderlig Chanel-dräkt, med ett uttryck av stram överlägsenhet.

“Får jag komma in, Jacqueline?” frågade hon, fast det inte lät som en fråga.

Jag klev åt sidan och lät henne passera. Hon såg sig omkring i hallen med dåligt dold avsmak, som om huset jag hade inrett plötsligt var infekterat.

“Jag är här för att prata förstånd med dig,” började hon när vi satte oss i vardagsrummet. Jag erbjöd henne inget te. “Alistair berättar att du krånglar med garantierna. Det här är inte likt dig, Jacqueline. Du brukar vara så… samarbetsvillig.”

“Saker förändras, Martha.”

Hon log, ett tunt, beräknande leende. “Låt oss tala klarspråk. Du och Alistair har haft era problem. Era misslyckanden med att skaffa barn har tagit hårt på honom. En man behöver en arvtagare. Han behöver en riktig familj.”

Mitt hjärta slog volter i bröstet, men mitt ansikte förblev en orörlig mask. Hon testade mig. Hon ville veta hur mycket jag visste.

“Så du menar att hans ‘avlägsna kusin’ Paige och lilla Matty är hans lösning?” frågade jag kallt.

Marthas ögon blixtrade till, överraskad av min direkthet. Hon samlade sig snabbt. “Alistair är en man med ansvar. Oavsett vem barnet tillhör, har vår familj för avsikt att ta hand om dem. Du borde acceptera din plats, Jacqueline. Skriv under papperen, låt företaget räddas, och kanske, om du är tyst och foglig, kommer Alistair att låta dig stanna.”

Jag kände en nästan euforisk våg av hat. Hon var så arrogant. Hon trodde verkligen att hon ägde världen.

“Tack för rådet, Martha,” sa jag och reste mig för att markera att samtalet var över. “Jag ska tänka på vad du har sagt.”

När hon gick, lämnade hon efter sig en doft av dyr parfym och rutten moral. Jag ringde Rebecca så fort dörren stängdes.

“Hon kom hit,” sa jag. “De börjar bli desperata. De behöver mina pengar.”

“Bra,” svarade Rebecca. “Låt dem svettas. Imorgon fryser vi allt.”

Kapitel 3: Fällan slår igen

Morgonen därpå skickade Rebecca in över sextio sidor av bevis, stämningar och akuta domstolsbeslut till domstolen i Hennepin County, samt till FBI:s kontor för ekobrott.

Vi begärde en omedelbar frysning av alla Alistairs personliga tillgångar, alla företagskonton kopplade till hans firma, och framför allt, alla konton tillhörande Northbridge Holdings. Vi stämde även fertilitetskliniken, George Finch, Martha Finch och Paige Bennett.

Det tog mindre än två timmar för kaoset att bryta ut.

Jag satt på Rebeccas kontor, drack kaffe och tittade på min telefon som plötsligt började lysa upp som en julgran. Missade samtal från Alistair. Sms från George. Röstmeddelanden från Alistairs affärspartners.

Rebeccas telefon ringde också. Hon log roat, tryckte på högtalartelefonen och lutade sig tillbaka. Det var Alistairs försvarsadvokat, en dyr man från en stor byrå som lät andfådd.

“Rebecca, vad i helvete är det som pågår? Mina klienter har blivit utelåsta från alla sina konton! Även Northbridge! Detta är ett drakoniskt övergrepp!”

“Godmorgon, Steven,” sa Rebecca lugnt. “Jag antar att du har läst de förelägganden vi skickade in i morse?”

“Det är rent förtal! Anklagelser om förskingring? Bedrägeri? Ni har ingen grund för detta!”

“Vi har bankutdrag från Caymanöarna, Steven. Vi har inspelningen från bilkraschen där din klient erkänner att han använder min klient som målvakt. Och vi har bevis på obehöriga överföringsförsök från Jacquelines privata konton.”

Det blev tyst i andra änden. Steven visste uppenbarligen inte allt detta. Alistair hade ljugit för sin egen advokat.

“Vi kräver ett omedelbart möte,” sa Steven stelt. “Innan detta läcker till pressen och förstör min klients företag.”

“Klockan tre på mitt kontor,” sa Rebecca. “Och Steven? Se till att George och Martha Finch är med. Annars går vi till tidningarna klockan fyra.”

När klockan slog tre öppnades dörrarna till konferensrummet på Rebeccas byrå. Jag satt vid ena änden av det långa mahognybordet. Rebecca satt bredvid mig med en trave mappar framför sig.

In klev Alistair, stödd på en krycka, blek och rasande. Efter honom kom George och Martha, båda med ansikten gjorda av sten, och slutligen deras advokat, Steven. Paige var inte där.

Alistair tittade på mig. Borta var den mjuka, kärleksfulla blicken. Borta var den charmiga maken jag hade stöttat i sju år. Istället såg han på mig med rent, oförfalskat hat.

“Är du nöjd nu, Jacqueline?” väste han när han satte sig. “Du försöker förstöra mig för att du är svartsjuk.”

Jag lutade mig fram. “Jag är inte svartsjuk, Alistair. Jag är informerad.”