“De har redan skickat kravet,” bekräftade Sofia från sin konsol. Hon såg livrädd ut när hon tittade på Adrian. “De vill att du för över 500 miljoner euro i kryptovaluta till ett dussin ospårbara konton, samt lämnar över krypteringsnycklarna till företagets forskningsavdelning. De ger oss tre timmar. Annars… Adrian, de säger att de kommer att skicka henne i bitar.”
Marcus lade en hand på sin pistol. “Vi drar in polisen, Adrian. Säpo. Insatsstyrkan. Vi kan inte hantera det här själva.”
Adrian vände sig långsamt mot Marcus. “Polisen kommer att förhandla. De kommer att sätta upp avspärrningar och försöka prata ner dem. Volkovs män pratar inte. De dödar. Om polisen närmar sig, skjuter de Lily.”
“Så vad gör vi?”
Adrian öppnade ett kassaskåp i väggen. Han plockade ut en matt, svart Glock 19 och en kniv, saker han inte burit sedan han var ung och hänsynslös. Han fyllde magasinet med kalla, metodiska rörelser.
“Elena trodde att om jag lät mitt mörker ta över, skulle det förstöra mig,” sa Adrian och drog manteln på vapnet. Klicket ekade högt i rummet. “Hon hade rätt. Men hon hade fel om en sak. Ibland krävs det ett monster för att förgöra ett annat. Vi betalar inte ett jävla öre. Vi ska slita sönder dem.”
Han vände sig till Marcus. “Aktivera Team Omega. Inga regler. Ingen nåd. Vi åker till Västberga.”
Kapitel 13: Stål och Blod
Den övergivna fabrikslokalen i Västberga luktade av olja, fukt och rost. I centrum av den massiva, ekande hallen satt Lily bunden vid en metallstol. Hennes huvud värkte fruktansvärt från kloroformen, och hon smakade blod i munnen efter att ha kämpat emot när de band henne.
Framför henne stod Julian, klädd i en taktisk väst, med en draget vapen i händerna. Bakom honom stod ett halvdussin tungt beväpnade män, legosoldater med ryska tatueringar. Längre bort, i skuggorna, satt en äldre man i en dyr rock. Mikhail Volkov.
“Din far är försenad,” sa Volkov på knagglig engelska och klev fram i ljuset från de flimrande lysrören. Hans ansikte var ärrigt, ett minne av Adrians krig mot honom för tio år sedan. “Han älskar sina pengar mer än han älskar dig, lilla fågel.”
“Min pappa kommer att döda er,” viskade Lily. Hennes röst skakade, men i hennes ögon fanns samma brinnande ilska som Elena en gång haft. Hon var rädd, livrädd, men hon vägrade att gråta inför dem.
Julian skrattade. “Din pappa är en affärsman, Lily. Han är van vid att skrämma advokater i fina kostymer. Han har aldrig mött människor som oss.”
Han hade fel.
Helt utan förvaring slocknade alla ljus i hela fabrikslokalen. Ett absolut, ogenomträngligt mörker föll över dem.
“Vad fan händer?” skrek Julian på ryska. “Slå på nödgeneratorerna!”
Innan någon hann reagera hördes ett svischande ljud, följt av ett dämpat thump. En av Volkovs legosoldater föll ihop på betonggolvet, en pil från ett taktiskt armborst djupt inbäddad i bröstet.
Panik utbröt. Volkovs män började skjuta blint ut i mörkret, mynningsflammorna från deras automatvapen lyste upp korta ögonblick av skräck. Men Adrians team var osynliga. De bar mörkerseende utrustning och rörde sig som skuggor. De var inte poliser; de var ex-militärer handplockade av Adrian för en enda sak: total utplåning av hot.
Skott efter skott ekade i mörkret. Ljudet av kroppar som föll. Lily kröp ihop i sin stol, slöt ögonen och bad till sin mamma.
Sedan tändes strålkastarna, men inte fabrikens lampor. Det var bländande, intensiva halogenlampor från taktiska hjälmar. Rummet var ett slakthus. Av Volkovs tolv män var nio döda, utspridda över golvet. De återstående tre var omringade av tolv av Adrians elitsoldater, alla med laserpunkter riktade mot ryssarnas huvuden.
I centrum av allt stod Adrian Voss. Han hade kastat sin skräddarsydda kostym för en svart, taktisk jacka. Hans ansikte var kallare än glaciäris. Han höll sin pistol stadigt riktad mot Volkov, som hade fallit på knä i skräck.
“Pappa!” skrek Lily, tårarna strömmade äntligen nerför hennes kinder.
Adrian rörde inte en muskel för att trösta henne. Inte än. Han måste avsluta detta först.
“Adrian…” stammade Volkov, händerna darrade i luften. “Vi… vi kan lösa det här. Ta flickan. Ta henne. Låt mig bara gå.”
Julian stod kvar, skakande, med sin pistol riktad mot Lily, men en av Adrians krypskyttar uppe på en gångbro hade en röd prick exakt mellan hans ögon.
Adrian klev långsamt fram. Ljudet av hans kängor mot betongen var det enda som hördes. Han stannade framför Volkov.
“För tio år sedan,” sa Adrian, hans röst lät som krossat glas, “skonade jag dig. Jag lät min syster leva. Jag lät dig leva. För att min fru trodde att blodsspillan skulle förstöra min själ.”
Han riktade pipan direkt mot Volkovs panna.
“Hon hade fel. Det finns ingen själ kvar. Bara hon.” Adrian nickade mot Lily.
Adrian tryckte av. Ljudet var bedövande. Volkov föll död ner på golvet.
