“Jag har spårat servrarna,” sa hon tveksamt. “Det… det går via Sankt Petersburg. Det ryska syndikatet.”
Adrian blundade. Volkov. Han hade krossat Volkovs verksamhet i Skandinavien, fryst miljoner. Han borde ha dödat mannen när han hade chansen. Elena hade fruktat Adrians mörker, och för hennes skull hade han hållit det tillbaka. Han hade valt lagens väg. Han hade låtit domstolarna sköta Vanessa och Grant. Han hade skonat Volkov för att visa sig själv, och minnet av Elena, att han inte var ett monster.
Det var hans livs största misstag.
“Marcus,” sa Adrian, och när han öppnade ögonen fanns ingen värme kvar i dem. Det var ögonen hos en man som var redo att bränna ner världen. “Var är Lily?”
Marcus rörde vid sin öronsnäcka. “Hon är kvar i skolan. Hon studerar sent inför provet. Team Alpha väntar utanför bibliotekets huvudentré. De hämtar henne om tjugo minuter.”
“Ring dem,” beordrade Adrian. “Säg åt dem att hämta henne nu. Ingen väntetid. Ta henne direkt hem, dubbla vaktstyrkan och sätt huset i lockdown. Ingen går in, ingen går ut. Och gör i ordning helikoptern. Om Volkov rör sig mot stiftelsen är pengarna bara en distraktion. Han vill ha nyckeln.”
Marcus nickade, lyfte sin radio och började ge order. Men plötsligt stannade han upp. Hans ansikte tappade all färg.
“Vad är det?” röt Adrian.
“Team Alpha…” Marcus svalde hårt. “De hittade henne inte i biblioteket. De gick in. Hon är borta. Hennes väska ligger kvar, och hennes telefon är kvarlämnad på bordet.”
En absolut, bedövande tystnad föll över rummet. Adrian Voss, mannen som kontrollerade imperier, kände hur marken försvann under honom. Scenen från poolen i Frankrike för tio år sedan blinkade förbi i hans inre. Det mörka vattnet. Det kalla hatet.
“Dra ihop alla,” viskade Adrian. “Aktivera varje tillgång vi har. Stäng ner staden. Om de så mycket som kröker ett hårstrå på hennes huvud, ska jag se till att Volkov och varje person i hans blodsband raderas från jordens yta.”
Kapitel 11: Fällan slår igen
Det var en befriande känsla till en början. Lily hade smugit ut genom gymnastiksalens fönster, ett fönster som saknade larm på grund av en trasig sensor, precis som Julian hade sagt. Den kalla vinterluften bet i hennes kinder, men hon brydde sig inte. Hon skrattade nervöst när hon sprang över den mörka gräsmattan mot den gamla eken.
Julian stod där i mörkret, klädd i en mörk rock. Han log när han såg henne.
“Du kom,” sa han mjukt och räckte ut en hand. “Du är modigare än du ser ut, Lily.”
“Vi måste skynda oss,” flämtade hon, en blandning av rädsla och adrenalin som pumpade i hennes ådror. “Om Marcus märker att jag är borta kommer han att kalla in militären.”
“Oroa dig inte för Marcus,” sa Julian. Hans röst hade plötsligt förändrats. Den mjuka, schweiziska charmen var borta. I dess ställe fanns en kall, beräknande klang. Han grep hennes handled, inte mjukt som en vän, utan hårt som ett skruvstäd.
Lily ryckte till. “Släpp mig, du gör mig illa!”
Innan hon hann skrika klev två massiva, svartklädda män fram från skuggorna bakom trädet. Allt gick otroligt snabbt. En trasa, dränkt i kloroform, pressades brutalt över hennes näsa och mun. Lily kämpade, flaxade med armarna precis som hon gjort i det djupa vattnet den där dagen för tio år sedan. Hennes ögon spärrades upp i skräck, och hon såg Julians iskalla leende.
“Din far tog mycket från min familj, Lily,” viskade Julian – eller vad han nu egentligen hette – nära hennes öra. “Det är dags att han betalar tillbaka.”
Sedan slöt sig mörkret, tyngre och svartare än det kalla vattnet, och drog henne med sig ner.
Kapitel 12: Mörkrets furste
Adrian stod i ledningscentralen under Voss Industries huvudkontor. Det var en bunker, designad för att klara allt från cyberattacker till väpnade stormningar. Dussintals skärmar lyste upp väggarna, fyllda med data, övervakningsfilmer från hela Stockholm och ansiktsigenkänningsprogram.
“Bilen, en svart skåpbil utan registreringsskyltar, lämnade skolområdet klockan 18:42,” rapporterade Marcus och pekade på en grynig trafikbild. “De körde söderut, mot industriområdet i Västberga. Sedan försvann de in i ett nätverk av underjordiska garage. Vi har förlorat dem.”
Adrian andades långsamt. Han visste att om han lät paniken ta över, skulle han förlora henne. Han måste bli den iskalla, strategiska maskin han var känd för att vara. Han måste bli det monster som behövdes för att rädda hans lilla flicka.
“Vem var pojken?” frågade han utan att blinka.
“Julian Volkov,” svarade Marcus och visade en bild på skärmen. “Ett alias, givetvis. Han är brorson till Mikhail Volkov, syndikatets ledare. Han planterades på skolan för sex månader sedan. Han har byggt upp en profil, spelat den perfekta rikemanssonen.”
“De vill byta henne mot stiftelsens tillgångar,” sa Adrian kallt.
