Medan Emiliano drogs iväg, sparkande och skrikande, kastade han en sista blick bakåt. Det sista han såg var Valeria och Lupita som stod sida vid sida. Två starka kvinnor från helt olika världar, förenade i sin vägran att låta sig förminskas av honom. På golvet framför dem låg hans lönesedlar och den gnistrande förlovningsringen kvar, orörda.

Del 4: Reningen

När Emilianos skrik till slut tystnade utanför, lade sig en tung tystnad över salen igen. Musiken hade stannat för länge sedan. Gästerna, de rika och de mäktiga, stod stumma. Flera av dem kände obehag, medvetna om hur de själva tyst hade accepterat Emilianos beteende bara minuter tidigare.

Don Alejandro vände sig mot publiken. — Festen är över. Vänligen lämna mitt hus.

Det behövdes inte sägas två gånger. Som en tyst, välklädd flock började gästerna snabbt röra sig mot dörrarna. De viskade sinsemellan, fullt medvetna om att morgondagens tidningar skulle explodera av denna skandal. Inom tio minuter var den enorma salen nästan helt tom. De enda som var kvar var Alejandro, Rafael, Valeria och Lupita.

En äldre kvinna från städpersonalen kom försiktigt in med en sopborste för att samla upp det krossade glaset, pengarna och ringen. — Lämna det, Maria, sa Alejandro mjukt. Gå hem och vila. Vi tar hand om det här.

Alejandro sjönk ner i en av de stora sammetsfåtöljerna. Han såg plötsligt väldigt trött ut. Att förlora en son, även en korrupt sådan, var en tung börda för en åldrande far.

Valeria gick fram till honom och lade en tröstande hand på hans axel. — Du gjorde det enda rätta, Don Alejandro. Hade han fått fortsätta, hade han dragit hela familjens namn i smutsen.

— Jag vet, Valeria. Jag beklagar bara att han slösade bort flera år av ditt liv. Du förtjänar så mycket bättre. Valeria log svagt. — Jag har fått min frihet tillbaka i kväll. Det är den bästa presenten jag kunde önska mig.

Sedan vände sig Valeria mot Lupita. Hon sträckte fram sin hand. — Vi har aldrig pratat ordentligt, Guadalupe. Jag är Valeria. Och jag måste säga, att ditt mod i kväll var det mest fantastiska jag någonsin sett.

Lupita tog av sig sin vita handske och skakade Valerias hand. Ett varmt leende bröt fram på hennes läppar för första gången under hela kvällen. — Tack, señorita Valeria. Men det var ditt mod att kasta den där ringen som gav mig styrka.

Alejandro tittade på Lupita. — Ditt uppdrag här är över, Guadalupe. Du har räddat det här företaget på samma sätt som din far en gång gjorde. Nu är det min tur att betala tillbaka.

Lupita skakade på huvudet. — Jag gjorde bara min plikt, herr Alcázar. För er, och för min far. Jag begär ingenting i gengäld. Min lön för mitt arbete räckte.

— Din lön för att städa räckte, kanske, sa Alejandro och log listigt. Men lönen för en chefsutredare i styrelsen är betydligt högre. Du har din juridikexamen om två månader. Jag har en plats reserverad för dig. Inte som en tjänst, utan för att du är den mest briljanta person jag har mött på flera decennier.

Rafael nickade instämmande. — Han har rätt, Lupita. Dina rapporter var oklanderliga. Du har en hjärna för detaljer och ett hjärta för rättvisa. Vi behöver dig.

För första gången tvekade Lupita. Hon tittade runt i det vackra rummet, på sin svarta uniform, och sedan ner på golvet. Där, bland de utspillda sedlarna som hade menats som en förolämpning, låg nu grunden för hennes framtid.

Hon tittade på Alejandro. — Jag accepterar, Don Alejandro. Men på ett villkor. — Nämn det. — Jag vill starta en stiftelse i min fars namn. En stiftelse som ger stipendier till unga kvinnor från arbetarklassen som vill studera juridik och ekonomi.

Alejandros ögon fylldes av tårar av stolthet. — Det är redan ordnat, min kära. Det är redan ordnat.

Del 5: Morgondagen

När morgonsolen bröt fram över Guadalajara och målade stadens himmel i guld och rosa, var nyheten redan ute. Hela staden pratade om skandalen i Alcázar-huset. Rubrikerna i tidningarna skrek ut: ”ARVINGE TILL ALCÁZAR-IMPERIET ARRESTERAD FÖR PENGATVÄTT OCH KORRUPTION”.

I en kall, kal fängelsecell satt Emiliano. Han bar inte längre sin skräddarsydda kavaj. Hans marinblå byxor var smutsiga. Han satt på en tunn brits och stirrade in i väggen. Hela natten hade han väntat på att hans pappa skulle komma. Att hans advokater skulle storma in och köpa ut honom, precis som de alltid gjort när han hamnat i trubbel. Men ingen kom.

Den enda som besökte honom var en kall, statligt utsedd försvarsadvokat som meddelade att hans far hade fryst alla hans konton och att bevisen mot honom var så överväldigande att han troligen skulle möta tjugo år i federalt fängelse.