Valeria drog åt sig handen som om hon hade bränt sig. Hon tittade lugnt på honom. — Jag har observerat dig länge, Emiliano. Jag har försökt intala mig själv att din arrogans bara var osäkerhet. Att du innerst inne hade ett hjärta. Men i kväll, när jag såg hur du log medan du försökte bryta ner en oskyldig människa… då insåg jag något.
Hon höjde sin vänstra hand. I ljuset från kristallkronorna gnistrade den enorma förlovningsringen av platina och diamant. En ring värd miljontals pesos. Sakta, med avsiktliga rörelser, drog hon av sig ringen.
— Valeria, nej… vad gör du? Vi ska gifta oss. — Jag skulle hellre gifta mig med en man utan ett öre, men med heder, än att dela mitt liv med ett tomt skal som du, sa Valeria tydligt.
Hon höll ringen över golvet. Precis över platsen där sedlarna fortfarande låg utspridda. Sedan öppnade hon fingrarna.
Ringen föll. Den träffade marmorgolvet med ett ljust, klingande ljud som skar genom tystnaden. Den rullade några centimeter och stannade sedan precis bredvid en av sedlarna.
— Plocka upp den, Emiliano, sa Valeria med exakt samma tonfall som han hade använt mot Lupita minuter tidigare. Eftersom du gillar när saker ligger på golvet.
Emilianos ansikte förvrängdes av raseri och skam. Han stirrade på ringen, sedan på Valeria, sedan på sin far. Ingen i hela rummet visade honom ens ett uns av medlidande. Rafael Cárdenas, gästen som hade tagit upp sin telefon, sänkte den inte. Han hade spelat in allt.
Del 3: Spelet Bakom Kulisserna
Men kvällen var inte över. Lupita, som fram tills nu hade stått tyst och låtit dramat utspela sig, tog ett steg framåt. Hon rättade till sina vita handskar.
— Herr Alcázar, sa Lupita och vände sig till Don Alejandro. Jag tror det är dags.
Alejandro nickade allvarligt.
Emiliano rynkade pannan. — Dags för vad? Vad fan är det som pågår?
Rafael Cárdenas, gästen med telefonen, klev fram ur folkmassan. Han stoppade undan sin telefon i bröstfickan på sin smoking. Rafael var inte bara en inbjuden vän; han var chefsåklagare med inriktning på ekonomisk brottslighet, och en av Alejandro Alcázars äldsta och mest pålitliga rådgivare.
— För sex månader sedan, började Rafael med stark, formell stämma, märkte Don Alejandro att det saknades stora summor från företagets internationella fonder. Pengar som hade tvättats genom falska välgörenhetsorganisationer.
Emiliano stelnade till. Hela hans kropp tycktes frysa.
— Vi behövde någon som kunde arbeta inifrån, fortsatte Rafael. Någon som kunde röra sig osedd i dina privata utrymmen, Emiliano. Någon som du skulle ignorera totalt eftersom du anser dig stå över dem.
Rafael vände sig mot Lupita. — Guadalupe har inte bara serverat drinkar och strukit dina skjortor. Under de senaste sex månaderna har hon kopierat hårddiskar, fotograferat dokument och kartlagt varje olaglig transaktion du har gjort på ditt hemmakontor. Fotot hon tog i kväll… det var inte bara ett bevis på din förödmjukelse av henne. Hon fotograferade sedlarna eftersom serienumren på de sedlarna matchar kontanterna du tog emot från en kartellrepresentant tidigare i kväll i trädgården.
Gästerna bröt ut i chockade rop. Kartellpengar? Pengatvätt? Den glittrande festen hade plötsligt förvandlats till en brottsplats.
Emiliano kunde inte andas. Han tittade på Lupita, som nu mötte hans blick med iskall överlägsenhet. Det var inte städerskan som tittade på honom. Det var kvinnan som nyss hade krossat hela hans liv.
— Du… du rotade i mina saker? Din lilla råtta! skrek Emiliano och kastade sig framåt, hans händer formade till knytnävar.
Men innan han ens hann ta två steg, greps han av två säkerhetsvakter som tyst hade närmat sig under Rafaels tal. De höll fast honom brutalt, hans armar låsta bakom ryggen.
— Släpp mig! Jag är Emiliano Alcázar! Jag äger hälften av staden! skrek han, hans ansikte var rött av vrede och tårar av frustration.
Alejandro gick fram till sin son. Han lade en hand på Emilianos axel. Det fanns ingen värme i beröringen, bara slutet på ett arv. — Du äger ingenting. I morgon bitti kommer polisen att presenteras med alla bevis. Mina advokater har redan förberett dokumenten som tar bort ditt namn från företaget, från testamentet och från familjen. Du kommer att få möta rättvisan ensam.
— Pappa, snälla! Du kan inte göra så här mot ditt eget blod! grät Emiliano, all hans tidigare arrogans var nu förvandlad till ett ynkligt gnäll.
— Mitt blod bär heder, svarade Alejandro. Du bär ingenting.
Alejandro gjorde en gest till säkerhetsvakterna. — Ta ut honom. Genom köksdörren. Han förtjänar inte att gå ut genom huvudentrén.
