De tre namnen hängde i luften mellan oss, tunga och giftiga som rök från en kemikaliebrand. Blake Thorne. Preston Kincaid. Kyle Bain. Tre söner till män som jag förmodligen hade skakat hand med på välgörenhetsgalor eller nickat åt över styrelsebord. Deras fäder ägde staden. De ägde domarna, de ägde polischefen, och av kommissarie Millers undvikande blick att döma, ägde de även honom.

Jag laddade den sista patronen i magasinet. En speciell projektil. Inte pansarbrytande, utan explosiv spårljus. Jag siktade inte på Kincaid. Jag siktade på asfalten precis framför hans fötter.

Tredje skottet.

Kulan slog ner i asfalten en halvmeter från Prestons finskor, exploderade i ett bländande vitt sken och skickade vassa asfaltssplitter in i hans underben. Han skrek, ett gällt, panikslaget ljud som jag nästan kunde höra tvärs över floden, och föll ihop på marken, kramande sina blödande ben. Han var inte död. Han var inte ens allvarligt sårad, men han kunde inte springa, och han var nu fullt medveten om att Guds egen vrede regnade ner över honom från himlen och att ingen mängd pengar kunde bygga ett tak tjockt nog att stoppa den.

Polissirener började närma sig från båda sidor av bron. Blått och rött ljus reflekterades i de våta kablarna. Min tid var ute.

Jag monterade ner TAC-50 i tystnad. Skogen runt mig var tyst, bara regnets smatter mot löven hördes. Jag hade skickat mitt meddelande. Två var nere. Bain var lemlästad, Kincaid var i polisens händer och visste att han sekunden han släpptes fri, fanns ett hårkors som väntade på honom. De skulle vända sig mot varandra. De skulle prata för att överleva.

Men det lämnade det största monstret. Blake Thorne. Pojken vars händer hade strupit min dotter. Pojken som njöt av det.

Senator Thornes egendom i Hamptons var inte bara ett hus. Det var en fästning. Elias hade skickat satellitbilder under tiden jag körde tillbaka mot staden. Den låg på en udde, omgiven av vatten på tre sidor. Höga murar, värmekameror, drönarpatruller och en privat armé av ex-militärer som betalades med svarta pengar för att inte ställa frågor. Det fanns ingen klippa att skjuta från. Det fanns inget enkelt mål. Att ta sig in där skulle kräva mer än ett krypskyttegevär. Det skulle kräva ett fullskaligt krig.

När jag körde tillbaka in i staden, kände jag en djup trötthet skölja över mig. Men det var inte fysisk utmattning. Det var tyngden av det jag höll på att bli. Jag såg på mina händer på ratten. Samma händer som hade byggt ett imperium, samma händer som hade vaggat Lila när hon var bebis, var nu återigen täckta av osynligt blod.

Jag stannade jeepen utanför sjukhuset. Jag gick inte in. Jag kunde inte se henne nu, inte förrän det var över. Jag lutade pannan mot den kalla ratten och blundade.

“De trodde att pengarna skulle rädda dem,” viskade jag ut i mörkret.

Min telefon vibrerade. Ett okänt nummer. Jag hade krypterat allt, ingen borde kunna ringa mig nu. Men någon som hade tillräckligt med resurser kunde kringgå även Elias brandväggar.

Jag tryckte på svara och höll telefonen mot örat utan att säga ett ord.

“Mr. Julian.” Rösten i andra änden var djup, kultiverad, fylld av en sorts aristokratisk makt. Det var inte Blake. Det var hans far. Senator Edward Thorne. “Du har haft en… produktiv natt.”

“Det har bara börjat,” svarade jag.

Senatorn suckade, som om han pratade med ett olydigt barn. “Jag beklagar verkligen det som hände din dotter, Julian. Pojkarna var dumma. De gick för långt. Men det du gör nu… det är barbari. Du har förstört Bains son. Du orsakade en massiv incident på George Washington Bridge som kostar mig miljoner i mutor för att mörklägga. Detta måste sluta.”

“Det slutar när din son slutar andas,” sa jag, min röst var jämn och kall.

“Min son befinner sig på min egendom. Jag har fyrtio beväpnade män som vaktar honom. Män med samma erfarenhet som du, men som är hälften så gamla och dubbelt så många. Om du försöker komma hit, Julian, kommer du att dö. Och jag kommer personligen att se till att din dotters sjukhusmaskiner stängs av morgonen efter. Låt oss vara civiliserade. Namnge ditt pris. Företag, aktier, makt. Vad vill du ha?”

Ett isande leende spred sig över mina läppar. Han förstod verkligen inte. Han levde i en värld där allt var en transaktion.

“Jag vill att du ska vara vaken inatt, Edward,” sa jag. “Jag vill att du ska se din son i ögonen och veta att det inte finns ett enda bankvalv i hela världen där du kan gömma honom för mig.”

Jag lade på.

Jag tittade upp mot sjukhusets fasad. Någonstans där inne låg Lila, fångad i mörkret, ovetande om kriget som utkämpades i hennes namn. Jag startade jeepen igen. Det fanns förberedelser kvar att göra. TAC-50 hade tjänat sitt syfte, den hade skapat terror från avstånd. Nu var det dags för närstrid. Nu var det dags att bränna ner slottet.

Kriget hade kommit till Hamptons, och jag tänkte inte lämna några överlevande.