De tre namnen hängde i luften mellan oss, tunga och giftiga som rök från en kemikaliebrand. Blake Thorne. Preston Kincaid. Kyle Bain. Tre söner till män som jag förmodligen hade skakat hand med på välgörenhetsgalor eller nickat åt över styrelsebord. Deras fäder ägde staden. De ägde domarna, de ägde polischefen, och av kommissarie Millers undvikande blick att döma, ägde de även honom.

“Du försökte stoppa dem?” Min röst var en låg väsning. “Min dotter har märken efter tre par händer på sin kropp. Ett par av dem höll fast hennes ben. Ett annat höll hennes armar. Ett tredje var runt hennes hals. Berätta för mig, Kyle. Vilka var dina händer?”

Han skrek till och försökte slingra sig loss, men jag lade mer tyngd på hans bröstkorg tills han nästan inte fick luft.

“Hon… hon sa nej,” kippade han efter andan. “Preston ville bara… vi hade tagit grejer. Koks. Blake hade något annat, någon ny designerdrog. Han lade det i hennes drink. Hon försökte gå. Preston knuffade henne. Hon slog tillbaka… hon rev Blake i ansiktet. Då tappade Blake det. Han blev ett monster. Han började slå henne… han skrek att hon inte visste vem han var…”

Bilderna i mitt huvud hotade att slita sönder min själ. Min lilla flicka, ensam med dessa tre monster, kämpande för sitt liv, kämpande för barnet i sin mage.

“Varför höll du fast henne, Kyle?”

“Jag var rädd!” skrek han, rösten brast. “Blake hotade mig! Han sa att om jag inte hjälpte till skulle han förstöra min familj! Han är en psykopat, Julian! Han njöt av det!”

“Du är ett ynkrygg,” sa jag. “Du lät en ung kvinna nästan dö, du lät ett barn dö, för att du var rädd för en mobbare med en senatortitel.”

Jag tryckte pistolen mot hans knäskål. Han skrek innan jag ens skjutit.

“Du kommer att leva, Kyle,” sa jag iskallt. “Men varje gång det regnar, varje gång du försöker gå, varje gång du ser dig i spegeln, kommer du att minnas varför du är trasig.”

Jag tryckte av. Ljuddämparen hostade till. Kyle Bain gav ifrån sig ett omänskligt vrål när kulan pulvriserade hans knäled. Han vred sig i agony i pölen, klöste i asfalten.

“Det var en,” sa jag och reste mig upp. “Säg åt din pappa att behålla sina pengar. Han kommer att behöva dem för dina sjukhusräkningar.”

Jag vände mig om och försvann tillbaka in i skuggorna innan polissirenerna ens hade börjat tjuta i fjärran.

När jag satt i jeepen igen, var pulsen fortfarande lugn. Den kalla maskinen inom mig arbetade perfekt. Jag torkade av pistolen, startade den reservtelefon jag tagit med mig och ringde Elias.

“Bain är avklarad,” sa jag. “Han lever, men han kommer aldrig att gå normalt igen. Han bekräftade allt. Thorne är ledaren. Kincaid var den som började det.”

Det eskalerar, gubbe, sa Elias. Ljudet av intensivt tangentbordsknattrande ekade i bakgrunden. Hela stadens polisnätverk lyser upp som en julgran. De vet att någon klippte Bains bilar och vakter. De försöker hålla det borta från media, men miljardärsklubben har fått panik. Kincaids pappa har precis hyrt in ett team från Aegis Security. Elitsoldater. De tänker flyga Preston ut ur landet. Ikväll.

“Varifrån?”

Teterboro Airport. Privat terminal. Ett Gulfstream G650 står och väntar. De har mutade poliser som eskorterar hans kortège dit as we speak. Du hinner inte dit innan han är i luften, Julian. Om han lämnar amerikanskt luftrum, försvinner han till något land utan utlämningsavtal. Du förlorar honom.

“Beräkna deras rutt. Var kommer de att köra in?”

De tar I-95, över George Washington Bridge. Det är den snabbaste vägen till Teterboro under natten.

Jag tittade på klockan. Jag befann mig på Manhattan. Bron låg en bra bit norrut. “Hur lång tid tills de når bron?”

Tjugo minuter, max. Trafiken är lätt nu.

“Elias,” sa jag, min hjärna arbetade med matematiska ekvationer för tid, distans och ballistik. “Kan du hacka trafikljusen längs deras rutt? Skapa en grön våg för dem. Låt dem tro att de flyr utan hinder. Få dem att köra snabbt.”

Jag kan rensa deras väg, ja. Men varför? Vill du att de ska hinna fram?

“Nej. Jag vill att de ska slappna av. Och jag vill veta exakt vilken hastighet de håller när de korsar bron.”

Jag lade jeepen i växel och tryckte gasen i botten. Jag var tvungen att nå en specifik punkt. På New Jersey-sidan, strax söder om George Washington Bridge, låg Palisades. Höga klippor som blickade ner över Hudsonfloden och bron. Det var en omöjlig skjutplats för en normal människa. Avståndet till brons mittspann, med hänsyn till höjdskillnaden och vinden från floden, skulle vara över tusen femhundra meter. Världsrekordet låg på drygt tretusen, men det var under optimala förhållanden i öknen, mot ett stillastående mål. Jag skulle skjuta i regn, i mörker, mot ett fordon i rörelse, omgivet av oskyldiga trafikanter.

Det var galenskap. Men jag var inte ute efter att mörda Kincaid inuti bilen. Jag var ute efter något mycket mer storslaget. Jag skulle stänga ner deras flyktväg och visa dem att ingen säkerhetsstyrka i världen kunde skydda dem från min vrede.