Datorn lyste medan Grant sov bredvid mig, ovetandes om att namnet på lagfarten hade förändrat allt. Jag stängde filen och rörde mig försiktigt mot hallgarderoben.

Han spärrade upp ögonen. ”Skilsmässa? Helena, de har åkt hem nu! Allt är över!”

”Nej, Grant. Det är inte över. Det var över den sekunden du stod i vårt sovrum, såg mig i en ryggradskorsett med restriktionspappren bredvid mig, och sa åt mig att ignorera min smärta för att göra din familj till lags. Det dokumentet jag öppnade den natten visade mig inte bara vem som ägde huset. Det påminde mig om vem jag är.”

Jag ställde mig upp, utan att behöva stödja mig mot bordet längre.

”Du har trettio dagar på dig att hitta ett eget boende. Mitt hus är inte längre öppet för dig.”