Datorn lyste medan Grant sov bredvid mig, ovetandes om att namnet på lagfarten hade förändrat allt. Jag stängde filen och rörde mig försiktigt mot hallgarderoben.
Det ursprungliga dokumentet väntade inuti min pappas brandsäkra låda. När jag läste överlåtelsetexten igen slutade mina händer att darra. På morgonen ringde jag advokaten som hade handhaft mina föräldrars dödsbo.
”Vems namn står på lagfarten?” frågade Rebecca. ”Mitt. Endast mitt.”
En paus följde. Sedan blev hennes röst precis. ”Du kontrollerar vem som bor på den fastigheten — och under vilka villkor.”
Grant skickade ett sms från arbetet och påminde mig om att köpa matvaror och förbereda gästrummen. Jag tittade på mina medicinska restriktioner, och sedan på en gammal renoveringsoffert.
För första gången på tjugotvå år började jag inte göra det bekvämt för hans familj.
Jag öppnade ett tomt kontrakt istället.
DEL 3 (Fortsättning)
Det tomma dokumentet på skärmen kändes inte som ett hämndverktyg; det kändes som en skyddsmur. Min rygg bultade fortfarande med en skarp, molande smärta varje gång jag skiftade vikt, men min hjärna var klarare än den haft på tjugotvå år.
Jag började skriva.
Jag skrev inte med vrede. Jag använde den torra, formella juridiska svenskan som jag lärt mig under åren då jag hjälpte min pappa med hans fastighetsaffärer.
Avtal om korttidsupplåtelse och tjänsteersättning.
Jag specificerade villkoren. Om fjorton personer skulle bo i ett hus som ägdes helt och hållet av en enskild person, och om den ägaren var medicinskt oförmögen att utföra något hushållsarbete, krävdes externa resurser. Jag räknade ut kostnaden för professionell städning två gånger i veckan, catering för alla måltider, en privat tvättservice och hyra för extra möbler och linne. Jag lade också till en deposition för eventuella skador på trägolven och de antika möblerna min mor lämnat efter sig.
Den totala summan hamnade på närmare sextiotusen kronor för tvåveckorsperioden. Underst på dokumentet lade jag till tre tydliga kryssrutor för underskrifter: Grant, hans far Harold, och hans bror Derek.
Klockan sex på kvällen hördes Grants nyckel i dörren. Han klev in i hallen, släppte sina bilnycklar i skålen på sidobordet och ropade upp mot trappan utan att ta av sig skorna.
”Helena? Har du ringt och beställt matvarorna än? Mamma skickade precis en lista på saker hon vill ha i kylskåpet när de anländer på lördag!”
Jag satt i fåtöljen i vardagsrummet, den som min pappa alltid suttit i. Korsetten satt hårt spänd runt midjan, och min bärbara dator vilade i knät.
”Jag har inte beställt några matvaror, Grant,” sade jag lugnt.
Han stannade till i dörröppningen till vardagsrummet och rynkade pannan. Hans blick svepte över mig, tog in min orörliga ställning och landade sedan på min ansiktsuttryck.
”Vad menar du att du inte har beställt dem? Jag sa ju åt dig i morse att…”
”Jag hörde vad du sa,” avbröt jag med låg men stadig röst. ”Och i morse påminde jag dig om att jag genomgick en omfattande ryggoperation för fem dagar sedan. Eftersom du valde att ignorera mina läkarråd och mina fysiska begränsningar, har jag varit tvungen att göra andra arrangemang.”
Grant suckade högt och rullade med ögonen, precis som han brukar göra när han tycker att jag spårar ur. ”Helena, snälla. Vi har gått igenom det här. Det är min familj. De kommer hit varje år. Det är tradition. Du behöver inte göra en stor affär av det. Det är bara att ta det lite lugnt medan du städar.”
”Det finns inget ‘ta det lugnt’ när man ska bädda tolv sängar och laga mat åt fjorton personer med en ryggkorsett i plast,” sade jag. Jag vände skärmen på datorn mot honom. ”Här är villkoren för att huset ska öppnas för tolv gäster på lördag.”
Han steg närmare, tog datorn och skummade igenom texten. Hans ansikte gick från irritation till ren förvåning, och sedan till ilska.
”Vad i helvete är det här?” utbrast han. ”Ett hyresavtal? Ett städkontrakt? Har du förlorat förståndet completely? Tror du att min pappa och min bror tänker skriva på ett papper för att bo i vårt eget hus?”
”Det är inte vårt hus, Grant,” sa jag stilla.
Orden föll som tunga stenar i det tysta rummet.
Grant skrattade till, ett kort, nervöst ljud. ”Vad pratar du om? Vi har bott här i tjugotvå år. Vi har uppfostrat Paige här. Det är vårt hem.”
