“Ert första test börjar nu. Tolv kilometer terrängmarsch. Full packning. Genom träskmarkerna. Målet är skjutbana Charlie. Den enhet som anländer sist…” Jag lät blicken glida över till Dane, vars ögon hade smalnat avsevärt, “…kommer att städa latrinerna med tandborstar i en vecka. Och sedan får de göra om marschen. Före frukost.”
Jag vände mig mot Miller, som stod stelt vid sidan av. “Överste, ni ger startsignalen.”
Det fanns ingen tvekan. Inget knot. Bara ljudet av tvåhundra soldater som vände om på klacken och satte av i ett tungt, synkroniserat språng ut mot det sumpiga landskapet. Jag stod kvar i morgonkylan och såg dem försvinna in i dimman. Arbetet hade bara börjat, men jag kände hur något mörkt och tillfredsställande vaknade till liv inom mig.
De skulle få lära sig att damerna definitivt skjuter på den här skjutbanan. Och från och med nu, skulle de få lära sig att träffa exakt där jag pekade.
