“Problemet, överste, är självbelåtenhet. Ni har låtit en kultur av hybris slå rot. En kultur där man tror att man är bäst för att ingen på allvar har utmanat en. Dane trodde att han kunde avfärda mig för att han dömde mig efter ytan. Han tittade på vapnet och han tittade på personen, men han glömde matematiken. Han glömde grunderna. Han brast i disciplin. Och om er främste instruktör brister i disciplin inför en civilist – som han trodde att jag var – hur i helvete förväntar ni er då att era soldater ska reagera under eld?”
Miller fann till slut sin röst, men den var svag. “General, vi har haft nedskärningar i budgeten, och materialet…”
“Ett trasigt hål, överste,” sa jag och vände mig om, blockerade ljuset från fönstret. “Fem skott. Trehundra meter. Med ett standardvapen och ett rödpunktssikte designat för femtio meter. Tror ni att det handlade om utrustningen? Tror ni att budgeten guidade in de där kulorna i hjärtat på måltavlan?”
Han sänkte blicken. “Nej, general.”
“Det handlar om kompetens. Det handlar om hängivenhet. Och det handlar om att sluta dalta med egon,” jag gick tillbaka till skrivbordet och lade båda händerna platt mot träskivan. “Här är vad som kommer att hända. Från och med klockan noll-sex-hundra i morgon bitti, upphävs alla befintliga träningsscheman. Allt. Ni stryker det. Vi börjar om från noll. Jag vill ha varenda instruktör, varenda gruppchef och varenda fänrik samlad i amfiteatern. Med full stridsutrustning.”
Millers ögon vidgades något, men han visste bättre än att protestera. “Ska jag inkludera översergeant Dane i det, general? Eller vill ni att han förflyttas?”
Jag log, ett kort, rovdjursliknande leende som inte nådde ögonen. “Förflyttas? Absolut inte. Det vore för enkelt. Dane stannar precis där han är. Han är min nu. Om han vill vara alfahanne på skjutbanan, så ska han få bevisa att han förtjänar den platsen. Eller så kommer han att bryta ihop inför de rekryter han var så stolt över att dominera.”
Jag ställde mig upp till min fulla längd. “Ni är avskedad, överste. Klockan noll-sex-hundra. Se till att de inte är sena. Jag tolererar inte förseningar.”
När Miller hade stängt dörren bakom sig sjönk jag ner i stolen och masserade näsroten. Kylan från morgonen satt fortfarande kvar i mina ben, en ihållande påminnelse om att vissa strider aldrig riktigt tar slut. Tjugo år i tjänst. Tjugo år av att ständigt behöva vara snabbare, skarpare och dödligare än mannen bredvid mig för att få halva respekten.
Nästa morgon var luften lika rå och ogästvänlig, men den här gången stod jag inte ensam i diset. Jag stod på en trälåda framför amfiteatern vid träningsområde Alpha. Tvåhundra män och kvinnor stod i spikraka led framför mig, tungt lastade med stridsutrustning, vapen, kroppsskydd och ryggsäckar. Deras andedräkter bildade vita moln i den kalla luften. Ingen rörde en muskel.
Jag gick långsamt fram och tillbaka framför det främsta ledet. Mina stövlar var putsade till perfektion, min uniform skräddarsydd, och min blick svepte över deras ansikten. Längst ut på högerkanten, i plutonchefspositionen, stod översergeant Dane. Han tittade rakt fram, blicken var fäst på en osynlig punkt i fjärran. Käkarna var hårt sammanbitna.
“Ni känner alla till vem jag är vid det här laget,” min röst bar över fältet utan ansträngning, ekade mot tallarna i skogsbrynet. “Ni vet vad som hände i går. Men om ni tror att jag är här för att hålla föreläsningar om respekt och etikett, så har ni kapitalt missförstått situationen.”
Jag stannade till mitt framför formationen och vände mig mot dem.
“Ni är mjuka,” sa jag, och ordet föll som en dom. “Ni har blivit bekväma. Ni har tillåtit er själva att tro att uniformen gör er farliga. Att namnet Fort Calder bär någon sorts inneboende respekt. Det gör det inte. För fienden är ni bara kött och tyg. För fienden spelar det ingen roll hur högt ni skriker åt era rekryter, eller vilken jävla keps ni har på er.”
Jag såg hur Dane svalde tungt, men han rörde inte en min.
“Vi kommer att tillbringa de kommande sex veckorna med att bryta ner er,” fortsatte jag. “Och sedan får vi se vad som finns kvar att bygga upp. Ni ska springa tills era lungor brinner. Ni ska skjuta tills era fingrar blöder. Ni ska lära er att andas under press, att tänka under eld och att respektera dödligheten i det ni håller i händerna. Varje enskild soldat som inte klarar mina nya standarder kommer att packa sina väskor och lämna den här basen. Jag bryr mig inte om era tidigare meriter. Jag bryr mig inte om era vänner. Endast prestation räknas.”
Jag drog fram en karta ur benfickan och höll upp den.
