“Han dödar dig om han tror att det var du.”

Jag såg på honom.

“Han kommer inte att tro det”, sa jag. “Inte än.”

Frankie iakttog mig.

“Varför inte?”

“För att människor som Dominic tror att kvinnor lämnar fingeravtryck på hämnden. Jag lämnade mina på middagstallrikarna.”

Klockan 23:08 började huset skaka av konsekvenserna.

Telefonsamtalen kom ett efter ett.

Alkoholrättigheter suspenderade på Dolce Nero.

Hälsokontroll på Vale Prime.

Revision av bankkonton på North End.

Seaport-lagret stängdes av federala agenter.

En delstatssenator var plötsligt inte tillgänglig.

Domstolens sekreterare nekade alla samtal.

En tyst partner krävde omedelbar upplösning.

Varje telefonsamtal tog en bit av Dominics imperium och höll upp det i ljuset.

Han gick från kontoret till biblioteket, till bakverandan, gående, rökande, svärande lågt. Hans folk skingrades som fåglar före stormen.

Tiffany stannade där uppe.

Väldigt tyst.

Det oroade mig.

En kvinna i hennes ställning borde ha krävt garantier, gråtit, ställt frågor, klamrat sig fast vid Dominic.

Hon gjorde inget av det.

Klockan 23:37 hittade jag henne i det blå rummet.

Dörren var öppen.

Hon stod framför byrån och pratade i telefon.

“Nej, han vet inte”, viskade hon. “Men hon kanske vet.”

Jag stannade precis innanför dörren.

Tiffany vände sig om.

Hennes ansikte blev blekt.

Sedan rött.

Sedan hårt.

“Jag ringer upp”, sa hon och avslutade samtalet.

Jag gick in.

Det blå rummet hade bleka tapeter, antik lampa och utsikt över trädgården, där regnet silvrade buskarna.

Tiffanys resväska var öppen på sängen.

Den var inte stökig.

Den var organiserad.

Väldigt organiserad för en älskarinna som flyttar in i en annan kvinnas hem.

“Behöver du något?” frågade hon.

“Det är mitt hus.”

Hennes läppar kröktes.

“För tillfället.”

Jag närmade mig fönstret.

Trädgårdens lampor lyste genom regnet.

“Sa Dominic det till dig?”

“Han säger mycket till mig.”

“Det är jag säker på.”

Hon iakttog mig i spegelbilden i glaset.

“Du tror att du är bättre än mig.”

“Nej.”

“För att du har gamla pengar, silver och tjänstefolk?”

“Nej.”

“För att du gifte dig med honom först?”

Jag vände mig om.

“För att jag vet vem jag står bredvid.”

Hennes leende vacklade.

Sedan återkom det, elakare.

“Du står bredvid hans barns blivande mor.”

“Nej”, sa jag.

Ordet föll platt.

Tungt.

Tiffany lade handen på sin mage.

“Vad sa du?”

Jag närmade mig.

“Jag sa nej.”

För första gången den natten såg Tiffany verkligen ung ut.

Inte oskyldig.

Ung.

“Gå”, sa hon.

“Efter att du svarat på en fråga.”

“Jag är skyldig dig ingenting.”

“Vem ringde från Providence?”

Hennes ögon darrade.

Små.

Snabba.

Det räckte.

“Tjuvlyssnade du?”

“Du var högljudd.”

“Nej, det var jag inte.”

Det var ett erkännande av skuld.

Jag log.

Hon förstod det för sent.

Färgen försvann från hennes läppar.

“Du vet inte vad du har gett dig in på”, sa hon.

“Inte Dominic heller.”

Det träffade benet.

Hennes andetag förändrades.

“Du borde ha accepterat uppgörelsen”, sa hon.

“Och gå?”

“Ja.”

“Innan vad?”

Hon svarade inte.

Jag lutade mig närmare, sänkte rösten.

“Tiffany, jag vet inte om du är dum, rädd eller ambitiös. De flesta är alla tre i olika proportioner. Men jag vet en sak. Dominic kommer inte att rädda dig om det här går fel.”

Hennes ögon glänste.

Inte tårar.

Ilska.

“Du känner honom inte som jag.”

“Det säger varje älskarinna, strax innan hon lär sig att hustrun har sett monstret utan parfym.”

Hon gav mig en örfil.

Det var snabbt.

Skarpt.

Ljudet bröts i rummet.

I en halv sekund brände min kind så mycket att min syn blinkade vitt.

Den gamla Claire skulle ha kunnat höja handen.

Den unga Claire skulle ha kunnat gråta.

Hustrun Dominic väntade på skulle ha kunnat skrika åt honom.

Jag gjorde inget av det.

Jag vände mitt ansikte tillbaka mot henne.

Långsamt.

Sedan log jag.

“Tack”, sa jag.

Tiffany ryggade tillbaka.

“Vad?”

Jag gick till nattduksbordet.

Jag lyfte husets telefon.

Jag tryckte på noll.

Maria svarade vid andra signalen.

“Ja, fru Vale?”

“Snälla, säg till herr Vale att komma till det blå rummet.”

Tiffanys ögon vidgades.

De slöts.

Mikrobetalning nummer tre.

Husets säkerhetssystem uppgraderades för sex månader sedan, efter att Dominic hävdat att han behövde bättre skydd.

Han frågade aldrig vem som kontrollerade arkivet.

Dominic anlände på mindre än en minut.

“Vad nu?”

Jag stod bredvid sängen.

Tiffany stod vid byrån, ena handen tryckt mot magen, den andra lindad om sidan.

Maria kom in bakom Dominic med surfplattan.

Hennes ögon gick en gång till min kind.

Sedan till Tiffany.

Sedan ner.

Dominic såg det röda märket.

Hans uttryck mjuknade inte.

Det slipades.

“Vad hände?”

Tiffany talade först.

“Hon hotade mig.”

Jag sa ingenting.

Dominic såg på mig.

“Claire.”

Jag tog surfplattan från Maria och rörde vid skärmen.

Korridorens kameravinkel visade Tiffany i den öppna dörren.

Den visade mig gå in.

Den spelade inte in något ljud.

Men den spelade in örfilen.

Rent.

Snabbt.

Odiskutabelt.