Dominic lutade sig framåt.

“Du skriver under det imorgon.”

“Nej.”

Hans ögon blev svarta.

“Nej?”

“Nej.”

Tiffanys ansikte hårdnade.

Dominic slog fingret mot bordet.

En gång.

Två gånger.

Folk vid väggen stelnade till.

“Du kanske vill tänka över det noga”, sa han.

“Jag tänkte över det noga innan du kom hem.”

Hans finger slutade slå.

Jag lämnade dokumentet bredvid min orörda tallrik.

“I natt sover jag i den västra sviten”, sa jag. “Tiffany kan ta det blå rummet. Det har bättre utsikt över trädgården.”

Dominic genomborrade mig med blicken, som om han hade hittat en låst dörr i sitt eget hem.

“Du är inte upprörd”, sa han.

“Det sa jag inte.”

“Du beter dig inte som om du är upprörd.”

“Jag har lärt mig av dig.”

Hans ansikte förändrades igen.

Den här gången passerade något kallare genom hans ögon.

Misstänksamhet.

Bra.

Låt det börja tidigt.

Efter middagen tog Dominic Tiffany upp själv.

Jag hörde klicket av hennes klackar i trappan.

Jag hörde henne mumla något lågt.

Jag hörde henne skratta.

Sedan hörde jag dörren till det blå rummet stängas.

Maria kom in i matsalen med en silverbricka.

På den stod en espresso.

Min.

Inte Dominics.

Inte Tiffanys.

Min.

Hon ställde den bredvid min hand.

“Chauffören är utanför”, sa hon tyst.

“Tack.”

“Fru Vale?”

Jag såg upp.

Maria hade arbetat i min familjs hem sedan jag var sjutton. Hon kände mig före Dominic. Före Boston. Före diamantringarna, välgörenhetsråden och tidningsbilderna där jag stod ett halvt steg bakom honom.

Hennes ansikte var blekt.

“Vill du att jag ringer din mor?”

“Nej.”

“Din bror?”

“Nej.”

“Fru Claire—”

Jag lade min hand på hennes.

“Allt som måste hända, händer redan.”

Hon svalde.

Sedan nickade hon en gång.

Klockan 21:04 gick jag upp.

Dominic väntade utanför den västra sviten.

Naturligtvis väntade han.

Han hade tagit av sig slipsen. Skjortärmarna var upprullade till armbågarna. Han såg trött ut i hallens gula ljus.

Farliga män såg alltid mer mänskliga ut i dörröppningar.

“Du förödmjukade mig”, sa han.

Jag tog av mig mina örhängen, ett i taget.

“Du tog med en gravid älskarinna på middag.”

“Jag bad inte om din tillåtelse.”

“Du frågar aldrig.”

“Och ändå stannar du.”

Jag höll det andra örhänget i min hand.

Där var det igen.

Det gamla såret han gillade att slå på.

Du stannar.

I början stannade jag för att jag älskade honom.

Sedan stannade jag för att jag var rädd för vad han skulle starta om jag gick.

Sedan stannade jag för att jag hittade min fars bok på Dominics kontor och förstod att mitt äktenskap inte var ett misstag.

Det var ett bevis.

Dominic kom närmare.

“Tror du att ditt namn skyddar dig?”

“Mitt namn öppnar dörrar.”

“Mitt också.”

“Ditt öppnar fel dörrar.”

Hans läppar stramades åt.

“Vill du att det ska bli fult?”

“Nej.”

“Bra.”

“Jag vill att det ska vara exakt.”

Det stoppade honom.

Innan han hann svara vibrerade hans mobil.

Han såg ner.

Ett darrande dök upp i hans ansikte.

Otålighet.

Sedan oro.

Sedan ilska.

Mikrobetalning nummer ett.

Den första dominobrickan.

“Vad händer?” frågade han.

Han ignorerade mig och svarade.

“Ja.”

Han lyssnade.

Hallens klocka tickade bakom hans rygg.

“Vad menar du med fryst?” sa han.

Örhängets kedja gled genom mina fingrar.

Dominic vände sig bort från mig.

“Nej. Det kontot är inte under—”

Han avbröt sig.

Han lyssnade.

Hans axlar spändes.

“Vem undertecknade blockeringen?”

Jag lutade mig mot dörrkarmen.

Han såg på mig.

Jag såg uttråkad ut.

Det irriterade honom mer än paniken.

Han avslutade samtalet.

“Affärer?” frågade han.

“Gå och lägg dig.”

“Jag försökte.”

Han gick iväg.

Jag gick in i den västra sviten och stängde dörren.

Sedan låste jag den.

Inte för att låset skulle stoppa honom.

Utan för att klicket skulle förolämpa honom.

Klockan 21:22 lyste min mobil upp.

Meddelande från min advokat, Naomi Pierce.

FÖRSTA BLOCKERINGEN BEKRÄFTAD. Två till på gång.

Jag svarade med en hand.

Handla.

Sedan gick jag till badrummet, tog bort sminket, borstade håret och tog på mig en mörkblå sidenmorgonrock.

Utanför andades huset runt mig.

Rören klickade.

Regnet visslade.

Ett golv knarrade någonstans i korridoren.

Klockan 21:41 höjdes Dominics röst för första gången.

Inte ett skrik.

Inte än.

Bara ljudet av kontroll som glider en halv tum.

“Hitta honom.”

Paus.

“Jag bryr mig inte om vad han sa. Hitta honom nu.”

Jag satte mig i sängen och öppnade en liten anteckningsbok i läder som jag förvarade på nattduksbordet.

Inuti fanns datum.

Namn.

Överföringar.

Registreringsnummer.

Skalbolag.

Restaurangfakturor.

kajnummer.

Bidrag till valkampanjer.

Falska konsultavgifter.

Jag skrev ner dem med svart och blått bläck.

De blå var bekräftade.

De svarta väntade.

Den natten blev nästan allt blått.

Klockan 22:03 vibrerade min andra mobil.

Inte den som Dominic kände till.

Den gamla.

Den som min fars vän hade gett mig bakom kyrkan i South Boston för fem år sedan, efter att jag upptäckt att min mans favoritcigarrbutik inte hade några cigarrer på lagret.