Blommorna darrade lätt i hans hand. Det var billiga rosor från mataffären på hörnet, inslagna i prasslande plast. Samma sorts blommor han brukade köpa när han hade glömt att betala en räkning eller när han hade kommit hem sent från jobbet. Som om ett år av tystnad, ett år av svek och smärta, kunde plåstras om med ett dussin halvvissna rosor.

Jag anlitade en lokal guide. Hans namn var Tenzing, en sherpa i sextioårsåldern med ett ansikte djupt fårat av sol och vind, och ett leende som avslöjade guldlagningar. Han hade blivit rekommenderad av hotellägaren när jag bad om någon som kunde ta mig upp i bergen, i min egen takt.

När Tenzing såg min käpp första gången ryckte han inte på axlarna eller såg medlidsam ut. Han granskade den noggrant, nickade sedan och sa på bruten engelska: “Good stick. Strong. Like you.”

Han blev min livlina. Vi tillbringade några dagar med att öva på att navigera staden. Tenzing lärde mig rytmen i kaoset. Han visade mig hur jag skulle använda folkmassan som ett stöd istället för ett hinder. Han förde mig till Swayambhunath, Aptemplet, uppför hundratals trappsteg. Varje steg var en plåga. Jag fick vila var tionde meter, svetten rann och mina lungor brände, men jag nådde toppen. Och när jag stod där uppe bland böneflaggorna som smällde i vinden och tittade ut över Kathmandudalen, visste jag att jag var redo.

Vårt mål var inte Base Camp. Det var en mindre by i Annapurna-regionen, belägen på nästan tretusen meters höjd, dit man kunde ta sig med en kombination av jeep och ett par dagars mycket långsam, anpassad vandring.

Resan i den gamla, slitna Land Rovern var ett äventyr i sig. Vi skumpade fram längs vägar som balanserade på kanten till bråddjupa raviner. Min kropp värkte av stötarna, men Tenzing sjöng lågmält bredvid mig och räckte mig kex och vatten med jämna mellanrum.

När vi inte kunde köra längre, började vi gå. Skogen var tät, full av rhododendron i blom. Luften blev tunnare och krispigare. Varje kilometer tog mig tre gånger så lång tid som för en vanlig vandrare. Vi slog läger i små, enkla tehus där familjer bjöd på linsgrytan dal bhat och starkt mjölkte. Folk tittade på mig, ibland med förundran, ibland med oro, men Tenzing fanns alltid där och slätade över. “Hon går som floden”, sa han till en kvinna i ett tehus. “Långsamt, men ostoppbart.”

Den tredje dagen nådde vi vår destination, byn Ghorepani. Vi anlände i mörker, och jag stupade i sängen, frusen intill benmärgen och med en värk i högerbenet som var så intensiv att den hotade att kväva mig. Jag svalde mina smärtstillande tabletter och höll krampaktigt i träfiguren som Marcus hade gett mig, tills utmattningen drog mig ner i sömn.

Jag vaknade innan gryningen av att Tenzing försiktigt skakade min axel.

“Julia”, viskade han. “Tid nu. Solen kommer.”

Det var iskallt. Jag klädde på mig lager på lager, drog på mig mössan och greppade min käpp. Tenzing stöttade mig lätt under armen medan vi gick ut i den knastrande kylan. Vi behövde inte gå långt, bara en liten bit uppför en stenig ås strax utanför byn, en plats känd som Poon Hill. Det var en av de mest tillgängliga, men ändå mest spektakulära utsiktspunkterna i Himalaya.

Det tog mig fyrtio minuter att gå en sträcka som normalt tar tio. När vi nådde toppen av åsen andades jag i korta, ytliga flämtningar. Det var fortfarande mörkt, men himlen hade börjat anta en djup, indigoblå nyans i öster.

Vi stod tysta, omgivna av andra vandrare som hade vaknat tidigt. Tenzing bredde ut en filt på en sten och jag satte mig. Mina muskler skakade.

Och sedan började det.

Först var det bara en glöd, en bronsfärgad linje vid horisonten. Sedan bröt solen igenom, och plötsligt, ur mörkret, trädde de fram.

Annapurna South. Machapuchare. Dhaulagiri.

De var inte bara berg. De var gudar av is och sten, så massiva, så uråldriga och tysta att de fick hjärtat att stanna. De fyllde hela synfältet, deras snötäckta toppar badade i ett överjordiskt rosaguld ljus. Jag hade sett fotografier, jag hade sett dokumentärer, men ingenting kunde förbereda en människa på skalan av Himalaya i verkligheten. De krossade ens ego. De fick all mänsklig strävan, all smärta, all förlust att framstå som ett dammkorn i stormen.

Jag glömde mina värkande ben. Jag glömde rullstolen, sjukhuslukten och Davids ryggstavla när han lämnade lägenheten. Allt bara löstes upp i det enorma, obarmhärtiga vackra landskapet.

Tårar strömmade tyst nerför mina kinder, fryste nästan till is på huden. Jag satt där på min sten, insvept i min jacka, och grät ut allting. All sorg jag hade tryckt undan för att överleva. All vrede jag hade vägrat släppa fram. Jag grät för kvinnan jag en gång var, som aldrig fick klättra uppför de klipporna. Och jag grät för kvinnan jag hade blivit, som hade orkat ta sig hela vägen hit ändå.

Tenzing rörde sig mjukt bakom mig. Han hängde en khata, en vit sidensjal, runt min hals. “Välkommen till bergen, Julia”, sa han vördnadsfullt. “De har väntat på dig.”