Blommorna darrade lätt i hans hand. Det var billiga rosor från mataffären på hörnet, inslagna i prasslande plast. Samma sorts blommor han brukade köpa när han hade glömt att betala en räkning eller när han hade kommit hem sent från jobbet. Som om ett år av tystnad, ett år av svek och smärta, kunde plåstras om med ett dussin halvvissna rosor.

Jag nickade till avsked, ett kort, artigt nickande, och började gå. Jag kände hennes blick i ryggen tills jag vände runt hörnet. Jag trodde att jag kanske skulle gråta när jag var utom synhåll, men det kom inga tårar. Bara en lättnad, så ofantlig och ren, att mina steg plötsligt kändes fjäderlätta. Spökena var äntligen borta. Jag hade satt dem fria, och i och med det hade jag befriat mig själv.

Vintern förde med sig snö till Portland, ett vitt täcke som dämpade stadens ljud. Invigningen av den nya flygeln på Clearbrook Manor – som döpts till Elias-paviljongen – var en triumf. När jag stod i det ljusa atriumet med dess takfönster och lyssnade på doktor Elias tal, kände jag Marcus hand snudda vid min. Bara en lätt beröring, men den rymde all världens trygghet.

“Du gjorde det”, viskade han.

“Vi gjorde det”, svarade jag och blickade ut genom glaspartierna mot trädgården, där snön låg vit över de breda, rullstolsvänliga grusgångarna.

Den kvällen, när jag kom hem till min tysta lägenhet, var jag fylld av en sällsam rastlöshet. Jag hällde upp ett glas rödvin, bytte om till mjuka kläder och ställde mig framför kartan i sovrummet. Den hängde där som en gammal vän. Den var full av mina nya gula nålar – små parker jag besökt, leder jag lyckats gå, städer jag rest till i mitt arbete.

Men mina ögon drogs ofrånkomligen till de tre blå nålarna.

Nepal.

Himalaya. Annapurna-massivet. Everest Base Camp. Det var resan David och jag alltid hade pratat om. Resan som olyckan hade raderat. Man åker inte till Nepal i rullstol, hade han sagt den sista månaden innan han gick, med en bitterhet som skar genom märg och ben. Drömmen är död, Julia. Vi måste acceptera det.

Jag drog med fingret över de blå plastknopparna. Drömmen kanske var död för den kvinna jag var då. Den kvinna som trodde att hon var tvungen att klättra uppför de farligaste klipporna för att bevisa sitt värde.

Men kvinnan jag var nu? Hon visste att det fanns många sätt att bestiga ett berg.

Jag ställde ifrån mig vinglaset, gick ut i vardagsrummet och öppnade min bärbara dator. Mina fingrar rörde sig snabbt över tangentbordet. Det tog mindre än en timme. När jag stängde locket hade jag en flygbiljett till Kathmandu i mitt namn, med avresa i slutet av mars, strax innan monsunperioden började.

Jag skulle inte bestiga Mount Everest. Mina ben, hur mycket jag än hade tränat dem, skulle aldrig klara av veckor av extrem vandring, syrebrist och förrädiska isfall. Men jag behövde inte nå toppen. Jag behövde bara stå vid bergets fot och andas in dess luft. Jag behövde ta tillbaka den sista biten av mig själv som David och olyckan hade stulit.

Förberedelserna blev mitt nya projekt. Jag tränade hårdare, fokuserade på uthållighet och styrka i min vänstra, oskadade sida, för att kunna kompensera. Marcus var den enda som visste. Han ställde inga frågor om varför, han hjälpte mig bara att anpassa ryggsäcken så att den inte påverkade min balans med käppen. Kvällen innan jag skulle åka stod han i min hall. Han gav mig en liten, täljd träfigur – en bergsvarg.

“Den håller dig sällskap”, sa han med ett blygt leende. “Om du lovar att komma tillbaka helskinnad.”

“Jag kommer tillbaka”, sa jag och kramade honom. Längre och hårdare än jag någonsin hade gjort. “Och jag är redan hel.”

Kathmandu slog emot mig som en fysisk kraft. Direkt när jag klev ut från Tribhuvan-flygplatsen sköljde en vägg av hetta, fukt, damm och ofiltrerad mänsklig energi över mig. Det fanns inga prydliga trottoarer. Bara en ändlös ström av tutande taxibilar, motorcyklar som sicksackade mellan kor, försäljare som skrek ut sina varor och en doft av tempelrökelse blandad med avgaser och kryddor.

För en person med full rörlighet var staden en utmaning. För mig, med min käpp och mitt släpande högerben, var den ett slagfält.

De första dagarna var fruktansvärda. Jag stannade på mitt lilla hotell i Thamel-distriktet, utmattad av resan och paralyserad av insikten om vad jag hade gett mig in på. Gatorna var smutsiga och ojämna, fulla av hål som lurade på att fälla mig. Folk stötte in i mig utan att be om ursäkt. Jag grät en kväll på hotellrummet och undrade om David hade haft rätt trots allt. Det här var inte en plats för trasiga människor.

Men nästa morgon, när solen gick upp röd och massiv över staden, kände jag ilskan komma tillbaka. Inte ilskan mot David, utan en urkraftig, ren ilska mot min egen rädsla. Jag hade inte åkt över halva jorden för att sitta på ett hotellrum och tycka synd om mig själv.