Jag minns doften av damm, benets plåga och den skrämmande slutgiltigheten hos den där regeln som vreds om.
Jag tittar inte tillbaka med rädsla. Jag vaknar inte med skrik.
Jag tittar ner på den punkten med en djup, orubblig tacksamhet.
För den där mörka, smutsiga hörnan av världen var exakt den plats där de lämnade mig i full förväntan om att jag skulle brytas ner och försvinna.
Istället var det exakt den plats där jag till slut fann det vapen som gav mig min frihet.
Om du vill ha fler sådana här berättelser, eller om du vill dela med dig av dina tankar om vad du skulle ha gjort i min situation, skulle jag jättegärna vilja höra dem.
Ditt perspektiv hjälper dessa berättelser att nå ut till fler människor, så tveka inte att lämna en kommentar eller dela vidare.
