Men när jag korsförde hans kvartalsrapporter med den digitala huvudboken som jag hittade olåst på hans bärbara dator, förändrades bilden helt.
Det fanns fakturor från bulvanföretag som inte existerade.
Löneuppgifter för dussintals anställda som saknade personnummer.
Enorma, omöjliga att spåra överföringar till offshore-konton på Caymanöarna.
Han bestulna sina egna investerare, tvättade pengar och gömde det för skattemyndigheten.
När jag till slut konfronterade honom brast han ut i tårar.
Han föll på knä och gömde sitt ansikte i mina händer.
Han svor på att det var ett fruktansvärt misstag, resultatet av en lavin av dåliga investeringar som han bara försökte ställa till rätta.
Han hävdade att Margaret pressade honom att göra det, då hon krävde en livsstil han inte hade råd med.
Eftersom jag älskade honom—eller rättare sagt, illusionen av den man jag trodde att han var—gav jag honom ett val.
Jag sa till honom att han måste anmäla sig själv.
Jag sa att jag skulle hjälpa honom att reda ut röran, anlita advokater och stå vid hans sida, men bara under förutsättning att han berättade sanningen.
Han lovade att göra det.
Istället valde han tystnad.
And i natt, förstod jag med skrämmande skärpa, valde han något mycket värre än tystnad.
Jag öppnade ögonen i det mörka garaget.
De trodde att jag var hjälplös.
De trodde att jag bara var en bruten kvinna som grät i mörkret.
Men Harrison var en man som aldrig lade märke till de små detaljerna.
Han lade märke till dyra klockor, leasade lyxbilar, komplimanger från främlingar och siffror i böckerna som fick honom att verka oändligt mycket rikare än han faktiskt var.
Han lade aldrig märke till mig.
Det var hans första och mest ödesdigra misstag.
För tre meter från där jag låg och darrade, gömt under en tung, oljefläckad gummimatta, dolt under en specialskuren fyrkant av lös betong, fanns ett gediget golvkassaskåp vars existens Harrison helt hade glömt bort.
Vi hade installerat det året vi flyttade in, då huset fortfarande kändes som en fristad.
Han tyckte det var för obekvämt att använda och föredrog det väggmonterade kassaskåpet på övervåningen.
Jag fann en annan användning för det.
Och inuti det kassaskåpet fanns det krypterade USB-minnet, som han med tårar i ögonen hade bönfallit mig att förstöra för tre månader sedan.
Jag tog ett djupt, hackigt andetag och fyllde lungorna med doften av motorolja och damm.
Jag borrade ner armbågarna i betongen.
Jag tog spännvidd med mitt friska vänstra ben.
Jag släpade min kropp framåt.
En smärtsam centimeter.
Smärtan blixtrade till, ljus och bländande.
Jag bet mig i läppen så hårt att jag kände smaken av blod, och kvävde ett skrik som annars skulle ha kunnat varna dem på övervåningen.
Jag släpade mig igenom det en gång till. En centimeter till.
Mitt gips skrapade mot golvet, och detta höga, sträva ljud verkade sprida sig som ett skott i det tysta garaget.
Jag stannade, flämtande, och lyssnade efter steg däruppifrån.
Endast sopranens vackra sång från operan nådde ner.
Centimeter för centimeter, gråtande i mörkret, blödande och fylld av en vrede som var kallare och renare än betongen under mig, tog jag mig fram över golvet.
Jag nådde kanten av gummimattan.
Mina fingrar var skrapade och darrade.
Jag grep tag i det tjocka gummit och drog det åt sidan.
Fyrkanten undertill såg identisk ut med resten av golvet—fläckig, sprucken och helt vanlig.
Jag tryckte mina tummar mot den dolda låsmekanismen längs skarven.
Den var trög på grund av att den inte använts på länge.
Jag tryckte med all min återstående styrka i överkroppen.
Med ett lågt, strävt klick lyftes betongplattan en halv centimeter.
Jag fick in två blåslagna fingrar under den tunga plattan och drog den bakåt.
Den fysiska ansträngningen slet i min mage och sköt ner i mitt krossade ben.
Nära att kräkas av smärtans rena intensitet, lutade jag pannan mot kanten av öppningen för att hämta andan.
Där var det.
Kassaskåpet. Litet. Brandsäkert. Fastbultat direkt i grunden på min mormors hus.
Jag sträckte ner handen i den mörka fördjupningen.
Mina fingrar fann knappsatsen.
Jag tryckte på aktiveringsknappen, och ett svagt, kusligt grönt sken lyste upp siffrorna och kastade ett sjukligt ljus över mitt svettiga, blåslagna ansikte.
Jag behövde koden. Harrisons kod.
Jag tvekade, min hjärna rusade genom smärtans dimma. Vad var det för nummer?
Innan jag hann trycka in den första siffran, hördes ett kort, metalliskt ljud i garaget.
Det var inte operan där uppifrån.
Det var det tydliga, skrämmande ljudet av en regel som långsamt drogs tillbaka i garagedörren.
Jag stelnade till, och min hand svävade centimeter ovanför den grönt upplysta knappsatsen.
Mitt hjärta slog mot mina revben som en fångad fågel.
Hade de hört mig?
Kom Harrison tillbaka för att avsluta det hans mamma påbörjat?
Jag höll andan och väntade på att den tunga ståldörren skulle öppnas på vid gavel, väntade på en plötslig, bländande ström av ljus från hallen.
