“Det här… det här är vansinne!” stammade han, hans blick flackade till Travis Kane för stöd, men Kane tittade ner i bordet, krossad. “Sabotage? Vilka bevis har ni för sådana absurda anklagelser?”
Master Sergeant Ward klev fram och lade fram en genomskinlig bevispåse av plast på hedersbordet. Inuti låg det mikroskopiska slagstiftet, det fysiska beviset på femton års lögner.
Olivia klev förbi bordet och ställde sig ansikte mot ansikte med Sterling. Hennes gröna ögon var som is.
“Du stal min fars livsverk, Sterling,” sa hon, hennes röst var låg men bar hela vägen till de bakre raderna. “Du tog hans ära, och du lät honom dö i tron att han hade svikit sig själv. Du trodde att du kunde begrava sanningen i ett vapenskåp. Men du glömde en sak.”
Sterling kunde inte ens förmå sig att möta hennes blick. Han darrade. “V-vad?”
“Du glömde att han lärde sin dotter hur man siktar.”
Militärpoliserna stegade fram, tog tag i Sterlings armar och förde honom, utan protester, ut ur den tysta bankettsalen. Olivia stod kvar. Hon såg inte längre en sal full av generaler och politiker. Hon kände bara en djup, renande frid. Rättvisan hade tagit femton år att nå fram, men precis som det omöjliga skottet över fältet, hade den träffat mitt i hjärtat. Hennes fars namn var rent.
