Anna drog sig tillbaka från fönstret, hennes hjärta slog tunga, ekande slag i bröstet. Grusets knastrande under Alex Griffins dyra skor lät som varningsskott i den stilla kvällen. Hon tittade ner på dagboken som fortfarande låg uppslagen i hennes knä, sidorna fyllda av Katherines desperata handstil. Sanningen låg tung i rummet, en osynlig snara som plötsligt hade dragits åt runt hela godset. Hon visste nu att huset inte var en plats för sorg, utan ett fängelse byggt av lögner.

“Så de spärrade in dig”, sa Anna och kände en avsmak så djup att den brände i magen.

“Jag vägrade skriva på sekretessavtalen”, fortsatte Katherine. Hennes blick brände in i Annas. “Jag hotade att gå till polisen. Den natten… Alex kom till mitt hus med två män. De drogade mig. När jag vaknade var jag bunden i en säng på en statlig anstalt under falskt namn, så hårt medicinerad att jag inte ens visste vilket år det var. Och sedan läste jag i en stulen tidning att jag hade brunnit inne i min egen bil.” Hon gav ifrån sig ett ihåligt, bittert skratt. “Min far grät på min begravning, sa de. Han höll ett vackert tal.”

“Vi måste härifrån”, sa Anna och grep tag i Katherines hand. Det fanns ingen tid att förlora. Varje minut de stannade ökade risken att bli upptäckta. “Jag har bevis. Dagboken, kontoutdragen från din farfar. Om vi kan ta oss till polisen, till FBI…”

Katherine tittade på sin egen hand, vilande i Annas. För första gången på många år fanns det ett spår av hopp i hennes ögon, men det släcktes snabbt av en kall realism. “Alex Griffin har halva delstatens poliskår i sin ficka. Tror du verkligen att vi bara kan promenera in på en station? De kommer att kalla mig galen, och dig för en kidnappare.”

“Då går vi till pressen. Till den största nyhetsbyrån i New York. Vi gör det så stort att ingen kan tysta ner det”, sa Anna. Hon var inte längre den utarbetade, trasiga sjuksköterskan från New Haven. Hon hade ett syfte nu.

Plötsligt lystes natthimlen utanför fönstret upp av strålkastare. Bilar rullade in på institutets innergård. Ljudet av tunga bildörrar som slogs igen ekade genom glaset. Anna sprang fram till fönstret. Nedanför, omgiven av fyra män i mörka kostymer, stod Alex Griffin. Han pekade upp mot byggnaden, hans ansikte en mask av raseri.

Margaret hade haft rätt. Hennes varning hade inte varit ett hot om framtiden, det hade varit ett besked om att de redan visste att Anna hade flytt.

“De är här”, andades Anna.

Katherine ställde sig upp, hennes rörelser plötsligt fyllda av en skarp, livsfarlig energi. Adrenalinet verkade ha sköljt bort åren av fångenskap. “Då får vi se till att de ångrar att de inte dödade mig när de hade chansen.” Hon gick fram till ventilationsgallret vid golvet, drog ut en liten, vass metallbit som hon tydligtvis hade brutit loss från sängramen och gömt, och skruvade snabbt loss gallret. “Här. Bakom väggen finns ett gammalt tvättnedkast. Det leder direkt ner till källaren, förbi säkerhetsspärrarna.”

Anna stirrade på det trånga utrymmet. “Hur vet du det?”

“Vad tror du jag har gjort de senaste fyra åren? Bara suttit och gråtit?” Katherine log ett vargalikt leende. “Jag har kartlagt varje tum av det här helvetet. Jag väntade bara på en möjlighet.”

De tvingade sig in i mörkret, in i det smala schaktet fyllt av damm och lukten av fukt. Ovanför dem hörde de ljudet av stövlar i korridoren, följt av det våldsamma ljudet när dörren till rum 412 slogs upp med våld.

“Hitta dem!” ekade Alex Griffins röst ner genom ventilationssystemet. “Jag bryr mig inte om hur ni gör det, men ingen av de där kvinnorna lämnar den här byggnaden levande.”

Med de orden ringande i öronen lät sig Anna och Katherine glida ner i det okända mörkret. Spelet om överlevnad hade just börjat, och Anna insåg att hon inte bara räddade Richard Thompsons dotter – hon var på väg att störta hela hans imperium i grunden, eller dö i försöket.