Anna drog sig tillbaka från fönstret, hennes hjärta slog tunga, ekande slag i bröstet. Grusets knastrande under Alex Griffins dyra skor lät som varningsskott i den stilla kvällen. Hon tittade ner på dagboken som fortfarande låg uppslagen i hennes knä, sidorna fyllda av Katherines desperata handstil. Sanningen låg tung i rummet, en osynlig snara som plötsligt hade dragits åt runt hela godset. Hon visste nu att huset inte var en plats för sorg, utan ett fängelse byggt av lögner.

“Du är väldigt tystlåten idag, Anna”, sa Margaret, hennes blick var skarp, nästan reptilliknande. “Och du bär på en väska.”

Anna svalde hårt, men höll blicken stadig. “Charles mediciner håller på att ta slut. Jag tänkte ta en promenad ner till apoteket i byn. Väskan är för att hämta några andra förnödenheter.”

Margaret granskade henne i vad som kändes som en evighet. Varje sekund tickade ekande i Annas öron. Slutligen log den äldre kvinnan, ett tunt och glädjelöst leende. “Var försiktig på vägarna, min vän. Världen utanför dessa grindar kan vara oerhört farlig för unga kvinnor som lägger näsan i blöt. Ibland sker olyckor när man minst anar det.”

Varningen låg öppen mellan dem, omaskerad. Anna nickade bara. “Jag ska vara försiktig, miss Margaret.”

När Anna väl kom utanför grindarna sprang hon nästan. Hon köpte en bussbiljett norrut med de sista kontanterna hon hade. Resan tog flera timmar, genom slingrande vägar och djupa skogar som kändes som om de ville svälja henne hel. När hon slutligen klev av i den lilla, gråa staden närmast Blackwood Institute, höll skymningen redan på att falla.

Institutet var omgivet av höga stenmurar och toppat med rakbladstråd. Det såg mer ut som en fästning från en svunnen tid än en vårdinrättning. Anna visste att hon aldrig skulle komma in genom huvudentrén. Istället väntade hon tills mörkret var totalt, och följde muren tills hon hittade en sektion där ett gammalt ekträd lutade sig tungt över stenen. Med hjärtat i halsgropen klättrade hon upp, klamrade sig fast vid de grova grenarna och hävde sig över.

Hon landade mjukt i det daggvåta gräset på insidan. Byggnaden framför henne var massiv och mörk, med bara några få upplysta fönster på översta våningen. Genom sin erfarenhet från sjukhuset visste hon hur dessa platser var uppbyggda. Säkerhetsavdelningarna var alltid högst upp, isolerade från resten av världen.

Anna rörde sig som en skugga genom trädgården. Hon hittade en sidodörr som användes för leveranser och väntade tills en trött rökande vakt slängde sin cigarett och gick in, utan att låsa dörren ordentligt efter sig. Anna smög in efter honom. Lukten slog emot henne direkt – den sterila, kemiska doften av blekmedel och starka mediciner blandat med instängd rädsla.

Hon tog sig upp för trapporna, undvek övervakningskamerorna genom att hålla sig tätt intill väggarna, exakt så som hon hade lärt sig på statssjukhuset. När hon nådde fjärde våningen möttes hon av en låst ståldörr med en elektronisk knappsats. Hon gömde sig i en alkov och väntade. Efter tjugo minuter kom en nattsköterska gående med en vagn. Sköterskan slog in koden. Anna memorerade siffrorna: 4-7-9-2.

Så fort sköterskan var utom synhåll gick Anna fram, slog in koden och hörde det tunga klicket. Hon klev in i en korridor som kändes ändlös. Dörrarna var tunga, utan handtag på utsidan, med små, okrossbara fönster i ögonhöjd. Hon tittade in i rum efter rum. Vissa patienter sov, andra satt och stirrade rakt ut i mörkret.

Längst ner i korridoren, i rum 412, fann hon henne.

Kvinnan satt på sängkanten, vänd mot fönstret som bara visade den svarta natten utanför. Håret var kortare nu, klippt nära hårbotten, och hon var ännu magrare än Anna mindes. Men hållningen, den där tysta värdigheten som vägrade låta sig brytas, var densamma.

Anna fann en universell passerkortsläsare, ett kort hon hade stulit från vaktens obevakade skrivbord på nedervåningen. Lampan lyste grönt. Dörren gled upp.

Kvinnan vände långsamt på huvudet. Hennes ögon, tidigare dimmiga av mediciner på statssjukhuset, var nu klara, intensiva och fyllda av en oerhörd vaksamhet.

“Katherine”, viskade Anna.

Kvinnan ryckte till. Det var ett namn hon inte hade hört på åratal. Hon reste sig, misstänksamheten lyste i hennes ansikte. “Vem är du? Hur vet du mitt namn?”

“Jag heter Anna. Jag var sjuksköterska på anläggningen i New Haven, där de kallade dig Yevdokia. Jag arbetar… jag arbetade för din far. För din farfar, Charles.” Anna klev in i rummet och stängde dörren bakom sig. “Jag hittade din dagbok. Jag vet om Alex Griffin. Jag vet om pengarna.”

Katherines ansikte blev kritvitt. Hon tog ett steg tillbaka, tills ryggen slog emot den kalla stenväggen. “Om du arbetar för min far, varför är du här? Har de skickat dig för att avsluta det de påbörjade?”

“Nej”, sa Anna med eftertryck. “Jag är här för att få ut dig. Din farfar vet vad de gjorde mot dig. Han försökte hjälpa mig att hitta dig. Din far och Griffin… de iscensatte bilolyckan, eller hur? För att tysta dig.”

Katherine sjönk ihop på sängen, händerna darrade när hon drog dem genom sitt korta hår. “Det var Alex”, viskade hon, rösten hes av brist på användning. “Han hade förskingrat miljoner från företagets välgörenhetsfonder. Han tvättade pengarna genom skalbolag. Jag hittade dokumenten. Jag gick till min far…” Hon svalde hårt, ett smärtsamt ljud i det tysta rummet. “Jag trodde att han skulle bli rasande på Alex. Istället blev han tyst. Han sa att företaget skulle gå under om det kom ut. Att skandalen skulle förstöra oss alla.”