Andra delen Men raseriet fick inte ta över. Inte den typen av raseri som får händerna att skaka och omdömet att grumlas. Jag hade sett män dö på grund av den typen av vrede, män som rusade in i eldstrider utan att tänka, drivna av en blind, brinnande impuls att förstöra. Min vrede måste vara annorlunda. Den

Ljudet av ben som krossades, leder som slets isär och brosk som sprack fyllde källaren. Ett våldsamt, fuktigt knakande. Mason försökte skrika, men min hand runt hans hals förvandlade ljudet till ett kvävt gurglande. Hans ögon spärrades upp i absolut, bottenlös smärta. Jag lät honom falla till golvet. Han landade i glaskrosset och sin egen utspillda whisky, kvidande i en pöl av patetisk vånda medan han höll sin nu obrukbara och missformade hand mot bröstet.

Vanessa skrek. Det var ett gällt, utdraget skrik av skräck. Hon kröp baklänges över golvet, bort från mig, tills hennes rygg slog emot stenväggen. Hennes händer flög upp framför ansiktet som om det skulle skydda henne.

“Snälla!” skrek hon. “Snälla, gör mig inget illa! Det var hans idé! Mason tvingade mig! Han sa att vi behövde pengarna, han sa att det var enda sättet!”

Jag vände långsamt blicken mot henne. Kvinnan jag en gång hade gift mig med. Jag kände ingenting för henne. Ingen kärlek, inget hat. Bara en isande likgiltighet för hennes existens.

“Du räknade,” sa jag mjukt. “Jag hörde dig räkna varje gång hon slog i trappstegen. Det lät som om du njöt.”

“Nej! Nej, jag svär!” Hon grät på riktigt nu, tårarna rann och förstörde hennes perfekta smink. “Jag var rädd för honom! Du måste tro mig!”

Jag plockade upp laptopen från golvet. Den var fortfarande igång. Streamen var fortfarande live. Jag bar bort den till ett bord utanför kamerans synfält och stängde locket med en smäll som fick Vanessa att hoppa till. Jag ville inte ha publik. Vad som skulle hända nu var inte för internet. Det var för Lily.

Jag gick över till baren och drog fram en tung rulle silvertejp och buntbanden från min väska. Mason låg fortfarande och vred sig på golvet. Jag satte en stövel stenhårt mot hans bröstkorg och pressade luften ur honom. Innan han hann reagera drog jag hans armar bakom ryggen, trots hans skrik när jag tvingade den krossade handen till en position den inte borde vara i, och drog åt buntbanden så hårt att de skar in i huden. Jag tejpade för hans mun. Sedan lyfte jag upp honom i kragen och släpade honom till en av de tunga pelarna mitt i rummet, där jag fäste honom stående, oförmögen att röra sig.

Sedan vände jag mig mot Vanessa. Hon försökte fly. Hon sprang mot trappan, skrikande på hjälp. Jag hann ikapp henne på andra steget, grep tag i hennes hårbotten, inte för att skada, utan för att kontrollera, och drog henne tillbaka ner. Hon föll på knä och bad för sitt liv. Jag drog upp henne och band henne vid pelaren mittemot Mason.

Nu satt de fast. Båda två stirrade på mig, ögonen vida av en skräck de aldrig tidigare behövt uppleva i sina skyddade, privilegierade liv. De hade lekt med ondska för likes. Nu hade ondskan klivit ur skärmen och blivit fysisk.

“Vet ni vad de kallar mig i mitt förband?” frågade jag och drog fram den svarta stridskniven. Ljuset reflekterades vagt i det matta bladet. Jag började långsamt gå i cirklar runt pelarna, lät ljudet av mina tunga kängor eka i tystnaden.

De skakade på huvudet, ljudlösa snyftningar kom från Vanessas tejpade mun.

“Liemannen,” viskade jag, tätt intill Masons öra. Han rös våldsamt. “De kallar mig så för att när jag dyker upp, slutar folk existera. De försvinner. Jag är den de skickar in i mörkret för att städa upp de monster som tror att de kan gömma sig från ljuset.”

Jag ställde mig framför Mason. Jag lade spetsen av kniven precis under hans haka. Bara tillräckligt för att han skulle känna kylan av stålet, tillräckligt för att en liten droppe blod skulle tränga fram.

“Du krossade min dotters hand. Du sa åt henne att gråta för det gav pengar.” Jag lutade mig närmare. Lukten av hans rädsla och urin, han hade kissat ner sig, blandades med whiskyn. “Det här är hur en riktig skörd ser ut, Mason. Och ingen kommer att swisha dig för det här.”

Timmarna som följde var inte en snabb hämnd. Det var en systematisk, klinisk demontering av två människors psyken. Jag använde ingen extrem fysisk tortyr på Vanessa – hennes straff var att sitta fastbunden, totalt hjälplös, och se på när arrogantheten, fasaden och liven de hade byggt krossades bit för bit. Jag berättade för henne i detalj vad som skulle hända med hennes liv nu. Hur jag redan hade överfört varje cent de tjänat på streamen till en stiftelse för döva barn. Hur de videor jag spelat in av deras erkännanden under natten, skräckslagna och gråtande, skulle skickas till varenda kontakt i deras telefoner, varenda affärspartner, och till polisen. De skulle förlora allt. Huset, pengarna, friheten.