Andra delen Men raseriet fick inte ta över. Inte den typen av raseri som får händerna att skaka och omdömet att grumlas. Jag hade sett män dö på grund av den typen av vrede, män som rusade in i eldstrider utan att tänka, drivna av en blind, brinnande impuls att förstöra. Min vrede måste vara annorlunda. Den

Jag närmade mig egendomen från den bakre ravinen, en brant sluttning täckt av torkat gräs och vassa stenar. Mina kängor hittade fäste i mörkret utan att ge ifrån sig ett ljud. Jag rörde mig som jag hade tränats att göra i fientligt territorium: glidande från skugga till skugga, ständigt medveten om min omgivning. Jag visste att kameran vid den bakre grinden hade en blind fläck på exakt fyra sekunder när linsen svepte österut. Jag räknade ner tyst i mitt huvud, tajmade min rörelse perfekt, och var över muren innan kameran vände tillbaka.

Huset reste sig framför mig, massivt och tyst. De flesta fönster var mörka, men ett svagt, pulserande ljus kom från källarvåningen. Där.

Men först måste jag hitta Lily. Jag kunde inte påbörja mitt arbete i källaren innan jag visste att hon var i säkerhet. Jag klättrade upp längs stupröret på husets norra sida, en väg jag visste ledde direkt till gästrumsbalkongen. Träet knarrade svagt när jag lade min tyngd över räcket, men vinden maskerade ljudet.

Jag tvingade upp skjutdörren med millimeterprecision för att inte aktivera larmets magnetkontakter – ett trick jag lärt mig av en före detta inbrottstjuv som tjänstgjorde i min förra pluton. Jag gled in i den svala luften från luftkonditioneringen. Huset luktade dyrt. Städmedel, dyr parfym och svag rök från Richards cigarrer.

Steg för steg rörde jag mig nerför korridoren. Jag stannade vid dörren till Lilys rum. Den var låst från utsidan med ett hänglås. Synen av låset fick den iskalla vreden i mitt bröst att pulsera till. De behandlade henne inte ens som ett barn längre. Hon var en fånge. En rekvisita för deras sjuka lek.

Jag tog fram kniven, kilade in det tjocka bladet mellan dörrposten och låsbeslaget och bände till med en tyst, kontrollerad kraft. Skruvarna gav med sig med ett dämpat knakande. Jag sköt upp dörren.

Rummet var mörkt, men månljuset från fönstret avslöjade den lilla figuren ihopkrupen i ett hörn av sängen. Hon låg i fosterställning, täcket uppdraget över huvudet. Hennes andning var grund och ojämn. Jag rörde mig fram till sängen och satte mig försiktigt på kanten. Jag ville inte skrämma henne, ville inte att hon skulle tro att Mason hade kommit tillbaka.

Jag sträckte ut handen och rörde försiktigt vid hennes axel. Hon ryckte till våldsamt och krympte ihop ännu mer, ett tyst kvidande undslapp hennes läppar.

Jag lade min hand över hennes lilla armbåge och tryckte tre snabba gånger med pekfingret.

Tryck. Tryck. Tryck.

Jag älskar dig.

Det tog en sekund. Sedan slutade hon andas. Täcket drogs sakta ner, och två stora, livrädda ögon mötte mina i mörkret. När hon insåg att det var jag, att hennes pappa hade korsat världen och stod där i hennes rum, brast allt. Hon kastade sig i mina armar med en kraft jag inte trodde fanns kvar i henne. Hon grät, men eftersom hon var döv var det nästan ljudlöst – bara tunga, skakande snyftningar mot min hals.

Jag höll henne hårt mot mitt bröst. Hennes lilla kropp skakade som ett löv i vinden. Jag drog mig tillbaka lite för att titta på henne. Hennes vänstra hand var groteskt svullen, fingrarna mörklila och ur led. Mason hade verkligen krossat hennes hand. Hennes ansikte var smutsigt och täckt av intorkade tårar, och hon hade ett fult blåmärke längs kindbenet.

Hon lyfte sin friska högra hand. Hennes fingrar darrade när hon tecknade.

Du kom.

Jag lovade, tecknade jag tillbaka med en hand medan jag strök bort håret från hennes ansikte. Pappa är här nu. Ingen ska någonsin skada dig igen.

Hon blundade och nickade, lutade sitt huvud mot mitt bröst. Jag tog av mig min jacka och svepte in henne i den, lyfte henne sedan i mina armar. Hon var så lätt. Alldeles för lätt.

Jag bar ner henne genom det tysta huset. Min plan var redan på plats. Jag hade ringt ett enda samtal från bilen. Min tidigare befälhavare, en man som nu arbetade för ett privat säkerhetsföretag i Nevada, hade en bil parkerad en kilometer bort. Hans fru var läkare. De hade ställt upp utan en enda fråga. Jag bar Lily ut genom trädgården, genom den dolda porten i muren, ut i ökennatten.

En svart SUV väntade i mörkret med släckta lyktor. Min vän klev ur, hans ansikte hårt. Han tittade på Lily i mina armar och hans käkar spändes. Han räckte ut armarna.

Jag tittade på Lily. Åk med farbror David. Han kommer att ta hand om din hand. Pappa måste städa huset först.

Hon tecknade med ett enda friskt finger. Rädd?

Inte för pappa, tecknade jag tillbaka och försökte le. De ska vara rädda för pappa.