Men livet stannar inte för tårar. Månaderna som följde var intensiva. Adrians och Celestes tillgångar likviderades. Deras enorma herrgård i de exklusiva förorterna – ett hus fyllt av importerad italiensk marmor, inomhuspool och meningslös överflöd – auktionerades ut.
Jag närvarade inte vid den auktionen, men jag lät Daniel köpa en enda sak å mina vägnar. Ett antikt schackspel i trä, som Thomas hade gett Adrian på hans artonde födelsedag. Det var ett av de få objekt i huset som faktiskt hade haft ett sentimentalt värde, men som Adrian hade lämnat kvar i en dammig låda i källaren. Jag placerade det i styrelserummet, en tyst påminnelse om att varje drag har konsekvenser.
När invigningen av Blackwell barnrehabiliteringscenter slutligen ägde rum, var himlen klarblå. Det var sex månader sedan galan, men det kändes som en livstid. Trädgården utanför centret prunkade av färger, och ljudet av barn som skrattade och lekte fyllde luften.
Jag stod vid podiet, klippte det röda bandet och mötte blickarna från hundratals människor. Många av dem hade varit där den natten på galan. De som hade skrattat nickade nu respektfullt. De hade lärt sig den hårda vägen att Eleanor Blackwell inte var en kvinna man avskrev.
Jag behövde ingen makt för makten skull. Jag behövde den för att skydda dem som var sårbara.
Efter ceremonin gick jag tillbaka till mitt kontor. Det var tyst och fridfullt. Solen silades in genom persiennerna och lyste upp rummet. Jag hällde upp en kopp te och gick fram till väggen bakom mitt skrivbord.
Där hängde den.
Den skrynkliga endollarsedeln som Adrian hade hållit upp som en förolämpning. Inramad i tjockt, mörkt trä, bakom skyddsglas. Under den satt en liten mässingsskylt. Jag lät fingrarna vila mot glaset och log mjukt för mig själv.
Spelet var över. Stiftelsen levde. Och jag var äntligen fri.
