”Vi kan starta byggandet igen om tre veckor”, sa Daniel, som hade följt med mig. Han bar en tjock rock och höll ett paraply över oss. ”Domstolen har släppt de frysta tillgångarna som vi kunde spåra direkt till stiftelsens ursprungliga konton. Resten kommer ta tid, men vi har tillräckligt för att slutföra projektet.”

Jag drog kappan tätare omkring mig. ”Se till att vi anlitar de bästa entreprenörerna. Inga fler kompromisser.”

Daniel nickade. Han betraktade mig en stund under paraplyet. ”Du har förändrats, Eleanor. Jag menar det som en komplimang. När du först kom till mig för sex månader sedan, misstänkte du att Adrian stal, men du vägrade nästan tro det. Du var förkrossad.”

”Det är jag fortfarande”, sa jag mjukt och rörde vid den kalla betongväggen. ”En mor slutar aldrig älska sitt barn, Daniel. Det är den stora tragedin i allt detta. Jag älskar honom fortfarande. Men jag insåg att om jag inte stoppade honom, skulle han inte bara förstöra stiftelsen – han skulle förinta sin egen själ. Han var redan på väg att bli ett monster. Kanske är han det redan.”

Rättsprocessen drog ut på tiden, fylld av smutsiga rubriker och desperata försök från försvaret att smutskasta mig. Adrians advokater försökte återigen dra upp spåret om min mentala hälsa. De hävdade att jag var hämndlysten och paranoid. Men Daniel hade varit noggrann. Mitt samarbete med tillsynsmyndigheterna, mina hemliga inspelningar, den noggranna bokföringen jag hade skött på nätterna när Adrian trodde jag sov – allt var vattentätt.

När rättegången närmade sig började Adrians murar till slut falla. Celeste hade förhandlat fram en uppgörelse genom att vittna mot honom och sin egen bror. Hennes pris var villkorlig dom och ett liv i total social isolering; ingen i deras kretsar ville veta av henne längre.

Dagen då Adrian skulle skriva under sitt erkännande bad han att få träffa mig.

Mötet ägde rum i ett litet, fönsterlöst konferensrum i domstolsbyggnaden. Lukten av rengöringsmedel och kaffe hängde tung i luften. När jag klev in satt han vid bordet i en orange anstaltsklädsel som stack i ögonen. Hans hår, alltid så perfekt klippt, hade blivit för långt och spretigt. Hans kinder var insjunkna. Han såg inte ut som en vd. Han såg ut som den lilla pojke han en gång varit, den som grät när han skrapade knät.

Min puls slog hårt i halsen, men jag höll ansiktet uttryckslöst. Jag satte mig mittemot honom, med Daniel tyst stående vid dörren bakom mig.

”Mamma”, sa han. Hans röst var hes, skakig.

”Adrian.”

Han svalde hårt och tittade ner på sina handfängslade handleder. ”De erbjuder mig åtta år. Om jag erkänner. Min advokat säger att om vi går till rättegång kan det bli tjugo.”

”Jag har läst avtalet”, sa jag.

Han tittade upp, och för första gången såg jag verklig panik i hans ögon. ”Mamma, du måste prata med åklagaren. Du måste berätta för dem att jag var stressad, att pressen att ta över efter pappa var för stor. Jag ville bara skydda allt. Jag fattade några dåliga beslut, men jag förtjänar inte åtta år. Snälla.”

Mitt hjärta värkte, en fysisk smärta i bröstet. Jag ville sträcka ut handen, röra vid hans kind och säga att allt skulle ordna sig. Det är vad en mamma är biologiskt kodad att göra. Men jag såg också bilderna av den halvfärdiga sjukhusflygeln. Jag hörde hans röst från högtalarna på galan: ”För den kära mamman.” Jag såg på mannen som hade varit beredd att låsa in mig på en sluten avdelning för att få tillgång till mina bankkonton.

”Du fattade inte några dåliga beslut, Adrian”, sa jag, och min röst var stadig. ”Du planerade systematiskt att stjäla från sjuka barn. Du försökte krossa den person som gav dig livet, för att hon stod i vägen för din girighet. Thomas hade skämts för dig. Och jag… jag känner inte igen dig längre.”

Tårar brände i hans ögon. ”Jag är din son!”

”Ja”, sa jag och reste mig. ”Det är därför jag stoppade dig innan du kunde göra ännu mer skada. Skriv under avtalet, Adrian. Avtjäna din tid. Och kanske, om åtta år, kan du komma ut som den man din far hoppades att du skulle bli.”

Jag vände mig om och gick mot dörren.

”Mamma! Snälla gå inte! Mamma!”

Hans röst bröts i en snyftning, men jag stannade inte. När dörren stängdes bakom mig kändes det som om all luft gick ur mig. Jag lutade mig mot väggen i korridoren, blundade och lät tårarna jag hade hållit tillbaka i sex månader äntligen falla. Daniel lade försiktigt en hand på min axel, och jag grät för min man som var borta, och för den son jag hade förlorat till mörkret.