Jag kom till dejten och såg en påse i hans händer.
När Pavel tog ut ett paket ur den och vecklade
ut det, förstod jag — det är dags att gå.
Jag förberedde mig för mötet i nästan en timme.
Det är väl löjligt att stå framför spegeln så
länge vid fyrtiofem års ålder, byta örhängen,
ta på parfym, för att sedan ta av sig örhängena igen och välja andra.
Men vad ska man göra — det var min första dejt på två år.
Så fort min väninna Lena fick veta detta kom hon springande till mig med sin sminkväska och en hel föreläsning med råd.
— Börja bara inte prata om din katt och din ändlösa renovering, sa hon strängt medan hon räckte mig läppstiftet.
— Och le.
När du ler är du väldigt vacker.
Jag höll med, nickade, men studerade samtidigt min spegelbild och betraktade med förargelse det nya lilla vecket mellan ögonbrynen som inte fanns för så kort tid sedan.
Vi lärde känna varandra via en dejtingsajt.
Pavel utmärkte sig direkt bland alla ändlösa meddelanden i stil med ”hej snygging hur mås det”.
Han skrev korrekt, utan fel och konstiga antydningar.
På bilderna såg han välvårdad ut: en ljus skjorta, kortklippt hår, en lugn blick.
I profilen stod det: ingenjör, skild, vuxna barn.
Jag är fyrtiofem, han är ungefär lika gammal — en helt vanlig livshistoria.
Vi chattade i ungefär två veckor, och under hela den tiden skickade han inte en enda tveksam bild och bad inte att få se mig ”i bikini”.
Bara för det ville man ge honom ett plus.
Sedan föreslog han att vi skulle träffas.
För dejten valde jag ett litet café nära tunnelbanan.
Inte flott och inte för dyrt, utan bara ett mysigt ställe med gott kaffe och fantastiska syrniki.
Jag ville ha en lugn atmosfär utan onödig glans.
Jag kollade till och med menyn i förväg.
Jag bestämde mig för att beställa en latte och, möjligtvis, en bit av deras berömda hembakade cheesecake.
Sådana småsaker höjde av någon anledning humöret.
När jag kom fram stod Pavel redan vid ingången.
Jag kände igen honom direkt.
Han bar samma skjorta som på bilden, bara det att den i verkligheten visade sig vara märkbart skrynklig.
I handen höll han en liten plastpåse, inuti vilken det låg något fyrkantigt.
För en sekund tänkte jag att det var en present.
Kanske en bok eller en chokladask.
Men jag hejdade mig genast.
Vilka presenter på en första dejt?
Vuxna människor ändå.
Han nickade kort, kastade en snabb blick på mig — som om han utvärderade ett köp i en butik.
Sedan nickade han mot dörren:
— Nå, ska vi gå in?
Hans röst visade sig vara helt annorlunda än vad jag föreställt mig under chatten.
Mer gäll och på något sätt torr.
Vi satte oss vid ett bord vid fönstret.
En ung servitris med ett anteckningsblock kom fram till oss.
Jag sträckte mig redan efter menyn, men Pavel lyfte handen:
— Jag behöver ingenting.
Flickan stannade förvirrat upp.
Jag också.
Är han seriös?
— Kanske i alla fall en kaffe? frågade jag försiktigt.
— Nej, avbröt han.
Efter det grävde han i just den där påsen.
Han tog ut ett paket, prydligt inlindat i folie.
Han vecklade ut det.
Inuti fanns en vanlig smörgås: två skivor vitt bröd med en bit falukorv emellan.
Han lade varsamt paketet på en servett mitt på bordet, jämnade ut folien med en noggrannhet som om han utförde en invand ritual.
I det ögonblicket kändes det som om något skiftade inom mig.
Den bild som jag så flitigt hade byggt upp i huvudet under två veckor, skev plötsligt och gled isär som dåligt uppklistrad tapet.
— Det här, sa Pavel och knackade med fingret på smörgåsen, är riktig mat.
Och till restauranger går bara “tallriksflickor”.
Han talade lugnt, nästan läromässigt.
Han lutade sig lätt bakåt mot stolsryggen, lyfte hakan och började rytmiskt knacka med fingrarna mot bordet.
I hela hans uppenbarelse lästes det:
”Jag har sagt en viktig sak, nu väntar jag på att du ska hålla med mig.”
Servitrisen backade tyst med uppspärrade ögon.
Jag följde henne med blicken och blev till och med lite avundsjuk — hon kunde bara gå därifrån.
— Pavel, började jag försiktigt och försökte hålla mig lugn, men vi kom ju överens om att träffas just på ett café.
— Nej, rättade han.
Vi kom överens om att träffas.
Och ett café är redan ditt initiativ.
Jag är inte skyldig att betala för andras nycker.
Jag blev plötsligt obekväm.
Inte ens moraliskt, utan fysiskt.
Som om utrymmet runtomkring krympt: väggarna kom närmare, luften blev tyngre och taket sänktes.
Under fingrarna kände jag duken, och av någon anledning verkade den fuktig, fastän den i verkligheten var helt torr.
Jag ville genast resa mig och gå, men benen kändes som om de var gjutna i bly.
