DEL 2
Torsdagen och fredagen passerade i en märklig, overklig dimma. Utåt sett var Claire den perfekta, undergivna hustrun som familjen Delcourt alltid hade förväntat sig att hon skulle vara. Hon beställde mat från den dyraste cateringfirman i Paris, köpte in viner som Julien älskade och såg till att huset i Saint-Cloud var fläckfritt. Men bakom den lugna fasaden arbetade en kall, kalkylerande maskin.
När Julien åkte till kontoret – eller vart han nu tog vägen – satt Claire i möten med sin advokat, Sophie Lemaire. Sophie var en kvinna som inte skrädde orden. När hon såg fotografiet och de finansiella dokumenten hade hon bara skakat på huvudet, ett vasst leende lekande på läpparna. – De har ingen aning om vem de har bråkat med, sa Sophie och bläddrade genom bevisen för förskingringen av “Projekt Aurora”. – Nej, svarade Claire lugnt. De tror att jag är en grå mus. De tror att jag bara räknar kvitton. – Det här, Claire, är inte bara otrohet. Det är grovt bedrägeri, förskingring av välgörenhetsmedel och urkundsförfalskning. Om vi spelar våra kort rätt, kommer både Julien och Inès att hamna i fängelse. Och Bernard… tja, hans rykte kommer att vara pulvriserat. – Låt oss förbereda allt. Jag vill att stämningsansökningarna, polisanmälan och skilsmässopappren ska vara redo att delges på måndag morgon. Men först ska vi ha en liten familjemiddag.
Claire hade också ett annat ärende att uträtta. Hon åkte till ett specialtryckeri i ett industriområde utanför staden. Hon räckte över ett USB-minne till mannen bakom disken och bad om en utskrift på en högkvalitativ, styv canvasduk. Måtten: två meter bred, en och en halv meter hög. När mannen såg bilden på skärmen höjde han ett ögonbryn, men sa ingenting. Han lovade att leverera den diskret till baksidan av hennes hus på lördag eftermiddag.
Lördagen anlände. Huset doftade av rostad tryffel, rosmarin och dyra liljor. Julien gick runt i vardagsrummet, rättade till sin slips i spegeln och hällde upp ett glas whisky. – Se till att du inte pratar för mycket om ditt jobb ikväll, Claire, sa han utan att ens titta på henne. Du vet hur uttråkade tjejerna blir när du börjar prata om siffror. Låt Inès stå i centrum. Hon har haft det stressigt. – Självklart, älskling, svarade Claire milt. Kvällen handlar helt och hållet om Inès och dig.
Klockan åtta ringde det på dörren. Familjen Delcourt gjorde entré som om de ägde huset. Bernard, en äldre man med grått hår och en aura av obestridlig arrogans, steg in först. Bakom honom kom Inès, klädd i en åtsmitande, smaragdgrön klänning som kostade mer än Claires bil. Hon doftade starkt av jasmin. Därefter kom Juliens två systrar, Chloé och Camille, båda med matchande, nedlåtande leenden.
– Claire, sa Inès och sträckte fram kinden för en luftkyss. Du ser… bekväm ut. Är det den där klänningen från förra året? Den håller verkligen formen. – Tack, Inès. Du strålar. Som om du har en hemlighet, sa Claire och mötte Inès blick utan att blinka. Ett kort ögonblick flammade något osäkert till i Inès ögon, men hon viftade snabbt bort det och vände sig mot Julien med ett bländande leende. Julien lade diskret en hand på Inès rygg när han tog hennes kappa. Claire noterade gesten. Hon noterade allt.
Middagen började i matsalen. Det var ett magnifikt rum, dominerat av en stor kristallkrona och ett långt bord i massiv ek. Vid ena änden av rummet stod ett stort, rektangulärt föremål täckt av ett tungt, svart sammetstyg. – Vad i hela friden är det där? frågade Bernard och pekade på det svarta skynket med sin gaffel. Har du börjat med modern konst, Claire? – Något i den stilen, svarade Claire och tog en klunk av sitt vin. Det är en överraskning till desserten. Ett litet konstverk som fångar familjens sanna essens.
Middagen fortlöpte med den vanliga dynamiken. Systrarna skvallrade om sina rika vänner, Bernard skröt om sin stiftelses framgångar och Julien tittade beundrande på Inès varje gång hon öppnade munnen. – Stiftelsen gör ett fantastiskt jobb i år, sa Bernard stolt. Projekt Aurora, särskilt. Att kunna hjälpa dessa 28 cancersjuka barn… det värmer hjärtat. Inès har varit en ängel som organiserat alltihop. Inès slog blygsamt ner blicken. – Det är ett kall, Bernard. Barnen behöver oss. Claire var tvungen att pressa naglarna in i handflatan under bordet för att inte skratta högt.
När huvudrätten var avklarad och tallrikarna bortburna, lade sig en förväntansfull tystnad över bordet. – Då så, sa Julien otåligt. Kan vi få se den där “överraskningen” nu? Jag hoppas att det inte är ett pussel du har lagt, Claire. Systerskapet fnissade elakt. Claire reste sig långsamt upp. Hon slättade till sin “bekväma” klänning och gick fram till det svarta skynket. Hon såg på varje person runt bordet. Bernards arroganta min, systrarnas hånfulla leenden, Inès självbelåtna ansikte och Juliens ovetande uttryck.
