Ur skuggorna trädde en gestalt fram, badande i det svaga månljuset som sipprade in genom det krossade fönstret. Det var Vittorio. Hans skräddarsydda kostym satt perfekt, men hans andhämtning var aningen för kontrollerad, hans blick alldeles för stilla för en man som just hört skottlossning i sin ledares hem. Vittorio var inte bara gudfaderns högra hand; han var sonen till bossens avlidne partner, uppfostrad inom familjen, och mannen som i hemlighet hade delat hembiträdets säng natten innan.
Hembiträdet, vars namn var Elena, kände hur kylan spred sig i hennes ådror. Hon kom ihåg hur hon hade vaknat timmar tidigare av att Vittorio smög ut ur hennes rum, hur hon hade följt efter honom i tron att han sökte sig till köket för ett glas vatten, bara för att se honom låsa upp fönstret i det intilliggande biblioteket. Hon hade sett honom placera något litet och metalliskt på fönsterkarmen – en spegel, eller kanske en sändare, något som guidade krypskytten där ute. Men skytten hade uppenbarligen missat, eller så var skottet utifrån bara en distraktion.
“Bossen, är ni okej? Jag hörde glaskross,” sa Vittorio och lät blicken glida över rummet, från det demolerade lädernackstödet till Elena som satt hopkrupen på golvet. Hans hand vilade löst nära kavajslaget, precis där han brukade bära sin egen pistol.
Gudfadern sänkte inte sitt vapen. Hans ögon smalnade av, mörka och outgrundliga. “Ett skott, Vittorio. Inte glaskross. Ett jävla skott genom fönstret.” Han granskade sin skyddsling noggrant. “Och var befann du dig när detta hände?”
“I biblioteket,” svarade Vittorio utan att tveka. “Jag gick igenom räkenskaperna från hamnen. När jag hörde smällen sprang jag hit.”
Elena kramade händerna så hårt att knogarna vitnade. Biblioteket. Rummet med fönstret hon sett honom vidla med. Om bossen gick dit nu skulle han förstå. Vittorio mötte Elenas blick för en bråkdel av en sekund, och i den korta ögonkontakten fanns ett tydligt, iskallt hot. Ett löfte om vad som skulle hända om hon öppnade munnen.
“Du visste att det var han,” väste gudfadern till Elena, utan att ta blicken från Vittorio. “Du kände igen stegen.”
“Hon är chockad,” sköt Vittorio snabbt in och tog ett långsamt steg framåt, med händerna nu synliga och höjda i en lugnande gest. “Låt mig ta henne till köket, bossen. Vi måste säkra perimetern. Skytten kan fortfarande finnas där ute.”
“Stanna exakt där du är,” röt bossen, och plötsligt var den svarta pistolen riktad rakt mot Vittorios bröst. Den gamla maffiabossen hade inte överlevt i fyrtio år i Chicagos undre värld genom att lita på slumpen. “Flickan sa nyss att mördaren är i huset. Inte utanför. I huset.”
Ett spänt lugn sänkte sig över rummet, endast brutet av ljudet från vinden som ven in genom det trasiga fönstret och fick kristallkronans prismor att klirra mjukt mot varandra.
Vittorio log, ett tunt och glädjelöst leende. “Och du litar på ett hembiträde framför blodet, bossen? Framför mannen som stått vid din sida sedan han var pojke?”
“Blod har förrått mig förr,” svarade gudfadern kallt. Han sneglade snabbt ner på Elena. “Berätta vad du vet. Nu. Och om du ljuger dör ni båda två.”
Elena svalde den torra klumpen i halsen. Hennes liv hängde på en skör tråd, fångad mellan två rovdjur i en bur. Hon tänkte på sin lillasyster som hon försörjde, på de pengar hon sparat, på drömmen om att lämna staden. Om Vittorio vann skulle han döda henne för att hon var ett vittne. Om bossen vann… maffian lämnade sällan vittnen vid liv oavsett vems sida de stod på. Men bossen var hennes enda chans till beskydd i just detta ögonblick.
“Han… han var inte i biblioteket för att läsa räkenskaper,” stammade hon fram, hennes röst darrade men växte i styrka. “Han var i mitt rum i natt. Och sedan gick han upp före gryningen. Han ställde in en lasersändare i biblioteksfönstret. Skottet utifrån var bara till för att driva er i skydd… rakt in i hans linje.”
Vittorios ansikte förlorade sin färg. Hans hand rörde sig med en blixts hastighet mot kavajen, men gudfadern var snabbare. Två dövande skott ekade i den stora matsalen. Vittorio kastades bakåt av kraften och föll tungt mot det polerade marmorgolvet. Blod började omedelbart spridas som en mörk gloria runt hans kropp, och smälte samman med de krossade glasskärvorna.
Gudfadern stod stilla i flera långa sekunder, med rök strimmande från pistolpipan. Hans andning var tung, tyngd av åren och insikten om förräderiet från någon han älskat som en son. Han vände sig långsamt mot Elena, som hade krympt ihop mot väggen med händerna för öronen.
Han sänkte vapnet. Mörkret i rummet tycktes plötsligt mycket djupare, ensamheten mycket kallare.
“Res dig upp,” sa han, hans röst lät märkligt ihålig.
Elena lydde, skakande i hela kroppen. Hon vågade inte titta på Vittorios livlösa kropp.
