Stormen piskade mot Mayas ansikte med en obarmhärtig kraft när hon klev ut i den svarta natten. Regnet kändes som tusentals små nålar mot hennes hud, men hon brydde sig inte. Det enda som existerade nu var värmen från det lilla byltet i hennes famn och den pulserande röda pricken på GPS-skärmen. Staden framför henne, som en gång pulserat av liv, ljus och mänskligt brus, låg nu framför henne som en enorm, ruttnande kyrkogård. Den syntetiska pesten – hennes eget mästerverk – hade gjort sitt jobb med en skrämmande effektivitet.
Hon navigerade genom de söndervittrade gatorna. Övergivna bilar stod som rostiga monument över en civilisation som kvävts i sömnen. Då och då lyste blixtarna upp de mörka gränderna och avslöjade de groteska resterna av de infekterade. Deras kroppar hade förvridits i onaturliga vinklar, huden hade blivit grå och sprucken som torr lera. Maya kände ingen ånger när hon klev över dem. Hennes sinne, nu befriat från det artificiella serumets bojor, var iskallt och kalkylerande. Den naiva hemmafrun som älskat David var död, begravd under lagren av återvunnen data och genetik.
Babyn i hennes famn, Prototyp Alfa, gnydde tyst. Maya tittade ner på det lilla ansiktet, perfekt och oskyldigt, och kände en märklig form av stolthet. Inte moderlig kärlek, utan den kalla triumfen hos en skapare. Det här barnet var inte framavlat ur kärlek eller slump; det var designat, ner till minsta DNA-sträng, för att vara osårbart. Det var nyckeln till överlevnad i den giftiga atmosfär hon själv skapat.
Efter över en timmes vandring genom den postapokalyptiska labyrinten nådde hon äntligen den gamla industriepoken i stadens utkant. Här tornade massiva, rostiga fabriksbyggnader upp sig som gigantiska skelett mot den stormiga himlen. GPS-koordinaterna ledde henne mot en till synes raserad lagerlokal. Maya klev över krossat glas och förvriden metall tills hon nådde en oansenlig, igensvetsad dörr dold bakom bråte.
Hon lade försiktigt ner babyn i en torr vrå och drog fram Evelyns pistol. Med baksidan av vapnet slog hon bort den falska rosten från en dold panel i väggen. En biometrisk skanner blottades, dess svaga blå ljus var det enda som skvallrade om att anläggningen fortfarande levde. Hon tryckte sin handflata mot glaset. Ett olycksbådande surrande följdes av ett tungt, mekaniskt klickande som ekade djupt under jorden. Den tunga ståldörren gled långsamt och ljudlöst åt sidan.
När hon klev in möttes hon av en kompakt, artificiell kyla. Den underjordiska hissen väntade på henne. Hon plockade upp barnet igen och klev in. Färden nedåt kändes oändlig. Det var som att färdas ner i underjordens själva hjärta. När hissdörrarna äntligen öppnades, stannade Maya upp. Det var en syn som skulle ha drivit en vanlig människa till vansinne, men som fyllde hennes kalla hjärta med djup tillfredsställelse.
Framför henne bredde en massiv, katedralliknande sal ut sig. Tusentals och åter tusentals cylindriska glaskapslar stod uppradade i perfekta, geometriska mönster. Inuti varje kapsel flöt en liten, naken människokropp i en svagt självlysande, grönaktig vätska. De var identiska. Tusentals kopior av babyn i hennes famn, svävande i en drömlös dvala, i väntan på att väckas.
Men något var fel. Den kliniska perfektionen i labbet var bruten. Röda nödljus roterade långsamt och kastade blodiga skuggor över de sovande klonerna. På golvet låg kropparna av flera tungt beväpnade legosoldater. De bar samma emblem som Evelyn – den så kallade “Motståndsrörelsen”, en patetisk skara människor som vägrat acceptera evolutionens oundvikliga gång. De hade uppenbarligen infiltrerat anläggningen i ett desperat försök att förstöra hennes livsverk, men säkerhetssystemet hade slaktat dem.
Ett statiskt brus sprakade plötsligt till i anläggningens högtalarsystem, följt av en röst. Hennes egen röst, spelad från en förinspelad nödsekvens. “Varning. Obehörigt intrång i sektor noll. Reningsprotokoll aktiverat. Atmosfärisk kompromettering överhängande. Omstart kräver manuell auktorisation av chefsarkitekt.“
Maya gick med bestämda steg över golvet, förbi de döda inkräktarna, mot huvudkonsolen i rummets mitt. Skärmarna blinkade frenetiskt. Evelyns lilla rebellgrupp hade lyckats initiera en nedräkning för att stänga av livsuppehållande system för klonerna. De hade trott att om de dödade de framtida människorna, och stal den enda fungerande prototypen – babyn Maya haft hemma – kunde de använda dess blod för att framställa ett botemedel mot pesten. De hade varit så naiva. Pesten botades inte. Den var ett reningsbad.
Hon lade ner babyn på den sterila bänken bredvid konsolen och anslöt det glänsande USB-minnet hon hittat i barnkammaren. Terminalen lyste upp och krävde hennes slutgiltiga lösenord och DNA-signatur. Hon matade in koden med snabba, ofelbara fingerrörelser, stack sig själv i fingret och lät en droppe blod falla på sensorn.
“Identitet bekräftad: Dr. Maya Vance. Projekt Genesis,” sa den syntetiska rösten. “Nedräkning avbruten. Alla system återställda till optimal kapacitet.”
