Mässingskompassen låg i leran, regndropparna smattrade mot dess spruckna glas och sköljde bort smutsen från metallen. Elias stirrade på den som om den vore en levande, giftig varelse. Hans andhämtning fastnade i bröstet, rev i lungorna. Han kände igen repan på sidan, formad som en halvmåne, där han hade tappat den mot en sten när han var tolv år gammal. Det var hans kompass. Den han hade förlorat den där natten för tre år sedan, under stormen.
Ett lågt, skrapande ljud kom från hans egen strupe, ett halvt kvävt ord som inte kunde ta form. Han lyfte blicken och mötte Maras kalla, outgrundliga ögon. Hon stod helt stilla, oberörd av vätan som trängde igenom hennes mörka rock.
“Var hittade ni den?” Elias röst var knappt mer än en viskning, bruten av vinden som svepte genom trädens kronor.
“I jorden,” svarade Mara, hennes röst var lika hård som stenen under dem. “Några meter från platsen där vår syster blev begravd som ett djur. Din fars jaktmarker. Ett område han påstod var fullt av farliga rovdjur, ett område ingen i byn fick besöka.”
Sofia tog ett steg framåt, hennes stövlar sjönk djupt ner i leran. Hon grep tag i kragen på Elias genomblöta jacka och drog honom brutalt upp på fötter. Hans knän darrade av kylan och chocken, men hon höll honom uppe med en styrka driven av rent raseri. Hennes ansikte var bara centimeter från hans, och han kunde känna lukten av regn och tallbarr i hennes andedräkt.
“Du var med honom,” väste Sofia. “Vi vet att du var där. Vi har spårat din fars rörelser i månader innan han dog, och vi har pratat med dem som såg er två gå in i skogen den natten. Du kom tillbaka. Lina gjorde det inte.”
Elias skakade på huvudet, en desperat rörelse. Vattnet stänkte från hans hårda, mörka lockar. “Jag vet inte… Jag minns ingenting från den natten, jag svär! Han sa att vi skulle spåra ett skadat djur. Det var mörkt. Stormen var överallt. Träden föll. Jag… jag föll.”
Elena, den yngsta systern, klev fram från skuggorna. Hennes ansikte var blekt, nästan självlysande i det dunkla ljuset, och hennes ögon var fyllda av tårar som blandades med regnet. Hon höll hårt i fotografiet av Lina, tryckte det mot sitt bröst som en sköld.
“Du ljuger,” sa Elena, men hennes röst saknade Sofias vrede; den var bara fylld av en bottenlös sorg. “Ingen glömmer ett mord, Elias. Ingen glömmer hur ett liv släcks.”
“Jag ljuger inte!” ropade Elias, och för första gången bröt paniken igenom hans behärskning. “Min far… han var hård, han var kall, men han var ingen mördare. Varför skulle han döda er syster? Vad hade hon med oss att göra?”
Mara böjde sig långsamt ner och plockade upp kompassen. Hon torkade av den mot sin rock och lät den glida ner i fickan. Sedan såg hon på honom med en blick som dömde honom på förhand.
“Det är vad du ska visa oss,” sa Mara. “Du ska ta oss till den plats där du tappade den här kompassen. Till den plats där din far lämnade henne.”
Sofia drog fram en vass jaktkniv. Elias spände hela kroppen, övertygad om att hans liv skulle ta slut där och då, i leran bland ruttna löv. Men Sofia skar bara av repet runt hans anklar och lämnade hans handleder hårt bundna. Hon knuffade honom framåt, in mot den mörkaste, äldsta delen av skogen.
“Börja gå,” beordrade hon.
Vägen in i mörkret
Skogen förändrades ju djupare de kom. Den välbekanta doften av fuktig jord och mossa ersattes av en fränare lukt av förmultning och stillastående vatten. Träden växte tätare här, deras tjocka, vridna grenar flätades samman och bildade ett nästan ogenomträngligt tak som stängde ute det grå dagsljuset. Detta var den förbjudna dalen. Adrians domän.
Elias snubblade över blottade rötter och hala stenar. Varje gång han saktade ner, kände han Sofias hårda knuff i ryggen. Mara gick tyst bredvid honom, hennes blick svepte ständigt över terrängen, medan Elena följde efter som en tyst skugga.
Medan de tvingade sig fram genom snåren började fragment av minnen slita i Elias medvetande. Det var som om skogen själv framkallade dem, väckte det han hade tvingat sig själv att glömma.
Ett blixtnedslag som lyser upp himlen. Adrians hand som griper tag i hans axel, så hårt att det gör ont. “Håll dig nära, pojke. Hon kan inte ha kommit långt.”
“Hon,” viskade Elias för sig själv. Hans andedräkt bildade små moln av ånga i den kalla luften. Han stannade tvärt.
Sofia höjde sitt vapen, den tunga kolven av hans eget gevär. “Fortsätt gå!”
“Han sa ‘hon’,” flämtade Elias och vände sig halvvägs mot Mara, ögonen uppspärrade av skräck. “Han sa inte ett djur… I minnet… han sa ‘hon’.”
