Balsalen var förlamad av tystnad. Richards sista ord hängde i luften som ett bräckligt eko, och spänningen i rummet var så tät att den nästan gick att ta på. Han tog ett darrande steg framåt, hans blick var fortfarande fastlåst vid silverklockan på Sophias handled. Det var som om alla åren av uppbyggd mur kring den mäktiga familjen Laurent plötsligt hade rämnat.
“Isabella,” viskade han igen, och den här gången sprack hans röst. Den fruktade och respekterade miljardären såg plötsligt ut som en mycket gammal, bruten man.
Victoria, som stod alldeles intill, försökte desperat återta kontrollen över situationen. Hennes ansikte var rött av undertryckt raseri. “Richard, snälla. Det här är uppenbarligen ett bedrägeri. En utstuderad bluff för att förstöra din kväll. Säkerhetsvakterna kan eskortera ut den här kvinnan omedelbart.” Hon gjorde en gest mot de bredaxlade männen i svarta kostymer som hade börjat närma sig igen.
“Stopp!” Richards röst ekade plötsligt med den auktoritet som hade byggt ett imperium. Han lyfte en hand och vakterna stannade mitt i steget. Han vände sig mot Victoria, och hans ögon var kalla. “Ingen rör henne. Hennes namn är Sophia, och hon kommer med mig.”
Utan att vänta på en reaktion vände sig Richard mot Sophia. “Följ mig,” sa han tyst.
Sophia kände hundratals ögon bränna i ryggen när hon följde den gamle mannen genom balsalen. De passerade viskande grupper av aristokrater och affärsmagnater, genom enorma dubbeldörrar i mahogny och in i en tyst, svagt upplyst korridor. Till slut stannade Richard framför en tung dörr, låste upp den och klev in i ett privat bibliotek. Väggarna var täckta av gamla böcker, och i den öppna spisen sprakade en eld.
Han stängde dörren om dem och stängde därmed ute galans brus. Tystnaden i rummet var tung.
“Får jag se den?” frågade han och pekade mot klockan med en darrande hand.
Sophia knäppte försiktigt upp armbandet och räckte över klockan. Richard tog emot den som om den vore gjord av tunt glas. Han drog tummen över de ingraverade bokstäverna på baksidan. I.L. En tår letade sig ner för hans rynkiga kind och föll på den kalla metallen.
“Jag gav henne den här på hennes artonde födelsedag,” sa han med tjock röst. “Den tillhörde min mor. Isabella bar den varje dag. Till och med den dagen hon… den dagen hon försvann.” Han tittade upp på Sophia, och hans ögon sökte desperat efter likheter i hennes ansikte. “Vem sa du hade uppfostrat dig?”
“Clara,” svarade Sophia mjukt. “Min mormor. Eller, det var vad jag kallade henne. Hon berättade sanningen för mig strax innan hon dog för några veckor sedan.” Hon sträckte sig ner i sin lilla väska och tog fram det gulnade kuvertet och fotografiet. Hon räckte över bilden.
Richard stirrade på fotot av Clara och den unga Isabella. Han sjönk ner i en skinnfåtölj som om hans ben inte längre orkade bära honom. “Clara,” viskade han. “Clara var familjens äldsta hushållerska. När Isabella försvann, slutade Clara kort därefter. Vi trodde att hon bara hade gått i pension. Vi hade ingen aning om att hon… att hon skyddade Isabellas barn.”
“Skyddade mig från vad?” frågade Sophia och tog ett steg närmare. “Från er? Clara sa att min mamma bad henne att hålla mig gömd från familjen. Varför?”
Richards ansikte mörknade av skuld. “Eftersom jag var ett monster, Sophia. Jag var besatt av familjens arv, av status och makt. När Isabella berättade att hon var gravid med en okänd musiker – en man utan namn, utan pengar – tappade jag besinningen. Jag hotade henne. Jag sa att om hon inte lämnade honom och gav bort barnet, skulle hon göras arvslös och förvisas från familjen.” Han begravde ansiktet i händerna. “Jag trodde att jag skyddade henne. Jag trodde att hon skulle komma till sina sinnen. Istället packade hon sina väskor mitt i natten och försvann.”
“Hon kom aldrig tillbaka,” sa Sophia, och rösten var bräcklig. “Clara väntade på henne. Min mamma lämnade mig hos Clara och lovade att återvända när hon hade ordnat ett tryggt liv för oss. Men det gjorde hon aldrig.”
Richard såg upp, och det fanns en genuin förvirring i hans ögon. “Men… varför skulle hon inte komma tillbaka till dig? Om hon älskade dig tillräckligt för att lämna allt bakom sig, varför skulle hon överge dig?”
Det var frågan som hade gnagt i Sophia hela hennes liv. Innan någon av dem hann svara, slogs biblioteksdörren upp med en smäll.
In klev Charles, Richards äldsta son och Isabellas bror. Han var en lång, imposant man i femtioårsåldern med kalla, grå ögon. Efter honom följde Victoria, vars ansikte fortfarande var spänt av ilska.
