Balsalen var förlamad av tystnad. Richards sista ord hängde i luften som ett bräckligt eko, och spänningen i rummet var så tät att den nästan gick att ta på. Han tog ett darrande steg framåt, hans blick var fortfarande fastlåst vid silverklockan på Sophias handled. Det var som om alla åren av uppbyggd mur kring den mäktiga familjen Laurent plötsligt hade rämnat.

Sanningen, när den slutligen kom fram, var mörkare än någon hade kunnat föreställa sig. Charles hade inte dödat henne, men han hade hittat henne innan hon hunnit fly landet. Han hade hotat musikerpappan, sett till att hans karriär förstördes och tvingat honom att lämna staden. Sedan hade han ställt Isabella inför ett ultimatum: försvinn frivilligt, utan sitt barn, eller se mannen hon älskade och barnet hon fött bli förstörda av familjens obegränsade makt. Han hade gett henne en ny identitet och förbjudit henne att någonsin återvända.

Isabella hade inte övergett Sophia för att hon slutade älska henne. Hon hade övergett henne för att rädda hennes liv.

Epilogen av Sophias sökande slutade inte i den kalla balsalen. Med hjälp av Julians efterforskningar och miljarderna som Richard nu desperat ställde till hennes förfogande, lyckades de spåra bankkontot. Det ledde dem till en liten kuststad i södra Italien.

När Sophia stod framför trädörren till ett litet stenhus med utsikt över Medelhavet, bar hon silverklockan på sin handled. Hon knackade.

Dörren öppnades långsamt, och en äldre kvinna med drag som speglade Sophias egna stod i dörröppningen. Hennes hår var grått, men hennes ögon var oförändrade, fyllda av samma djupa värme som fanns på det gamla fotografiet.

Kvinnans blick föll direkt på silverklockan. Sedan såg hon upp på Sophias ansikte. Hon började gråta, föll på knä och sträckte ut armarna.

Sophia hade inte kommit för pengarna, och hon hade inte kommit för makten. Hon hade kommit för att hitta det som en gång stulits från henne. Och där, i solen på den italienska kusten, fann hon äntligen sin familj.