Jag stirrade på pennan. Den var i massivt guld, tung och kall, precis som mannen som hade lagt den där.
“Tvåhundrafemtiotusen dollar,” ekade summan i mitt huvud. Det var inte bara en summa pengar. Det var en mur mellan mitt förflutna och min framtid. Det var frihet från mina föräldrars eviga krav, från Britneys skuggspel, från känslan av att aldrig vara tillräcklig.
Christian Vance stod helt stilla, hans blick lämnade aldrig mitt ansikte. Min kind brände fortfarande efter min systers slag, ett rött märke som bultade i takt med min puls. Jag tittade mot glasdörrarna. Britney stod där ute på gatan, pratade hetsigt i sin mobiltelefon och pekade mot smyckesbutiken, hennes ansikte förvridet av en ilska hon sällan visade offentligt. Hon förväntade sig att jag skulle komma ut, gråtande och be om ursäkt, redo att återta min plats i hennes skugga.
Jag tog upp pennan. Den kändes rätt i min hand.
Utan att tveka pressade jag spetsen mot papperet och skrev Gabriella.
Christian log inte, men något i hans ögon förändrades. En glimt av respekt, kanske till och med beundran. Han tog upp kontraktet, vek det prydligt och stoppade in det i sin innerficka.
“Du har tre timmar på dig,” sa han och sneglade på sin klocka. “Min assistent väntar utanför i en bil. Hon kommer att ta dig till mitt hotell för att göra dig i ordning. Vi ses där klockan sju.”
Han vände sig mot försäljerskan, som hade stått knappt märkbar i bakgrunden. “Halsbandet ska bäras i kväll. Se till att det förpackas säkert.”
Innan jag hann svara, hade han vänt sig om och gått ut genom en bakre utgång. Jag stod ensam kvar med velvetasken, men luften i rummet kändes plötsligt annorlunda. Lättare.
Del 2: Förvandlingen
Resan i den mörktonade stadsjeepen var tyst. Christians assistent, en stram kvinna vid namn Elena, ställde inga frågor. Hon förde mig upp till en takvåning i ett av Chicagos mest exklusiva hotell. När dörrarna öppnades möttes jag av ett team på fyra personer – frisörer, makeup-artister och stylister.
“Herr Vance var mycket specifik,” sa den ledande stylisten och rullade fram en klädställning fylld med haute couture. “Fokus ska ligga på halsbandet. Och på dig.”
De kommande timmarna var en dimma av sidentyger, heta locktänger och puder. De tvättade bort den trötta, osynliga Gabriella. De framhävde mina kindben, gav mina läppar en djup, vinröd nyans och samlade mitt hår i en elegant, klassisk uppsättning som lämnade min nacke och mina axlar bara.
Sedan kom klänningen. Det var en skapelse i midnattsblått siden, skuren med en djup V-ringning och en rygg som föll i mjuka vågor. Den satt som en andra hud. När jag till slut fick se mig själv i helfigursspegeln, tappade jag nästan andan. Kvinnan som tittade tillbaka på mig var inte den tysta systern. Hon såg ut som en drottning.
Elena klev fram och öppnade velvetasken. Försiktigt knäppte hon safirhalsbandet runt min hals. Art Deco-designen i platina och diamanter glittrade som is mot min hud, och den enorma safiren i mitten drog till sig allt ljus i rummet.
“Herr Vance väntar,” sa Elena tyst.
Jag tog hissen ner till lobbyn. När dörrarna gled upp stod Christian där. Han bar en skräddarsydd smoking som fick honom att se ännu farligare och mer maktfullkomlig ut. Han tittade upp från sin telefon när jag klev ur hissen. För första gången såg jag honom tappa masken, om så bara för en mikrosekund. Han granskade mig från topp till tå, och hans blick stannade vid halsbandet innan den mötte mina ögon.
“Din syster,” sa han med en låg röst när han erbjöd mig sin arm, “var en idiot.”
Del 3: Blackwell-byggnaden
Vi satt i baksätet på hans Maybach medan Chicagos gatlyktor svischade förbi.
“Reglerna är enkla,” började Christian och tittade ut genom fönstret. “Vi har varit gifta i sex månader i hemlighet. Vi träffades på en välgörenhetsgala för historiska byggnader. Du är arkivarie, det är din passion. Det var det som drog oss till varandra.”
“Varför Arthur Blackwell?” frågade jag och försökte ignorera hur nära hans ben var mitt.
“Blackwell-byggnaden är Chicagos sista oberoende pärla från 1920-talet,” förklarade han, plötsligt allvarlig. “Arthur Blackwell äger den. Han är gammaldags, cynisk och vägrar sälja till ‘själlösa kapitalister’ som han kallar oss. Men han har en svaghet: han älskar byggnadens historia mer än pengar. Och han litar bara på familjemän. Han tror att en man utan familj är en man utan värderingar.”
“Så du köpte en fru för kvällen.”
Christian vände ansiktet mot mig. “Jag köpte inte vilken fru som helst, Gabriella. Jag såg dig i smyckesbutiken. Innan du ens tittade på halsbandet, granskade du valvens arkitektur. Du märkte den gamla mässingen, de ursprungliga dörrhandtagen. Du har ett öga för det förflutna. Det är något man inte kan fejka.”
