Läkaren stod kvar tyst i dörröppningen en stund, som om han väntade på att jag skulle skrika, slå sönder något eller bryta ihop. Men jag hade gråtit färdigt för många år sedan, i öknen, när jag förlorade män jag kallade bröder. Nu fanns det bara en kall, metallisk kyla som spred sig i mina ådror. En kyla jag kände igen. Det var den sortens kyla som stänger av hjärtat och väcker soldaten till liv.
“Herr Mercer”, sa läkaren till slut, hans röst var mjukare nu, nästan försiktig. “Vi har stabiliserat henne. Hon är stark. Men återhämtningen kommer att bli lång. Käken måste läka, och vi måste övervaka trycket i hennes hjärna. Hon har en svår hjärnskakning.”
Jag reste mig långsamt från golvet, mina knän knakade svagt. Jag sträckte ut en hand och rörde försiktigt vid hennes obrutna arm, precis ovanför slangen som pumpade in smärtstillande i hennes kropp. Hennes hud var kall.
“När vaknar hon?” frågade jag, min röst lät främmande i mina egna öron. Sträv. Sprucken.
“Det är svårt att säga. Vi håller henne nedsövd för att låta svullnaden lägga sig. Det är det bästa för henne just nu. Hennes kropp behöver all energi för att reparera skadorna.” Han tog ett steg in i rummet. “Polisen är på väg. De vill prata med dig. Kriminalkommissarie Rayburn har hand om fallet.”
Jag nickade kort utan att se på honom. “Tack, doktorn.”
När han hade gått blev rummet tyst igen, förutom det jämna, rytmiska pipandet från hjärtmonitorn. Jag drog fram en stol och satte mig bredvid sängen. Jag tog Laylas hand i min. Den kändes så liten. Jag mindes hur hon brukade hålla mitt pekfinger när hon lärde sig gå, hur hon klamrade sig fast vid min hand när jag följde henne till första skoldagen. Jag hade lovat hennes mamma, strax innan cancern tog henne för sju år sedan, att jag alltid skulle skydda Layla. Jag hade överlevt kulor och granater, men jag hade misslyckats med det enda uppdrag som verkligen betydde något.
Min blick föll återigen på bevispåsen som låg på den andra stolen. Hennes blå luvtröja. Jag reste mig och gick fram till den. Plasten prasslade när jag rörde vid den. Genom det genomskinliga materialet kunde jag se mörka, intorkade fläckar. Blod. Men det fanns något mer. I botten av påsen, där tyget var skrynkligt, låg lite intorkad lera och… något gult. Jag lutade mig närmare. Ett gult pulver, nästan som pollen eller svavel, som hade fastnat på tygets armbåge. Vetenskapsbyggnaden, hade läkaren sagt.
Dörren öppnades med ett knarrande ljud. En man i fyrtioårsåldern klev in. Han bar en sliten beige trenchcoat över en dåligt struken skjorta. Hans ögon var mörka och ringade av trötthet, och han höll en anteckningsbok i handen. Han såg ut som en man som hade sett för mycket ondska och fått för lite sömn.
“Dominic Mercer?” frågade han och stannade vid fotändan av sängen. “Jag är kriminalkommissarie Rayburn. Jag är ledsen att vi måste träffas under dessa omständigheter.”
“Vad vet ni?” Jag gick rakt på sak. Jag hade ingen tid för artighetsfraser.
Rayburn suckade och bläddrade i sitt block. “Det är tunt. Säkerhetsvakten, en kille vid namn Miller, gick sin vanliga runda strax efter elva. Han hittade henne bakom Olin Hall, vetenskapsbyggnaden. Det finns inga övervakningskameror precis där, det är en blind fläck mellan två byggnader. Ingen såg något. Ingen hörde något.”
“En blind fläck,” upprepade jag långsamt. “Du menar att de som gjorde det här visste exakt var de skulle slå till utan att bli filmade?”
Rayburn tittade upp från blocket och mötte min blick. “Det är en möjlighet. Eller så var det bara ren och skär olycka att det hände just där.”
“Man bryter inte någons käke på sex ställen av en olycka. Man gör det inte av en slump. Tre personer. Läkaren sa att någon slog för att döda.” Jag kände hur vreden började koka i bröstet, men jag tvingade ner den. Iskall. Jag måste vara iskall.
“Herr Mercer, vi vet inte med säkerhet att det var tre personer. Läkaren har dragit slutsatser baserade på skadorna, men…”
“Jag har varit i krig, Rayburn,” avbröt jag honom, rösten låg och farlig. “Jag har sett vad mänskliga knytnävar, stövlar och tillhyggen kan göra med en människokropp. Vinklarna på sprickorna. Avtrycken. Ett ensamt fyllo gör inte det här. Det krävs tid, det krävs utrymme och det krävs flera personer för att åsamka den typen av skada innan offret hinner fly eller skrika på hjälp. Det var en överlagd misshandel. En avrättning som de inte hann avsluta.”
Rayburn stängde blocket. Han såg inte förolämpad ut, bara resignerad. “Vi gör allt vi kan. Vi finkammar området. Vi pratar med hennes rumskompisar, hennes vänner. Hade hon några fiender? Någon svartsjuk ex-pojkvän? Några problem i skolan?”
