Anna drog sig tillbaka från fönstret, hennes hjärta slog tunga, ekande slag i bröstet. Grusets knastrande under Alex Griffins dyra skor lät som varningsskott i den stilla kvällen. Hon tittade ner på dagboken som fortfarande låg uppslagen i hennes knä, sidorna fyllda av Katherines desperata handstil. Sanningen låg tung i rummet, en osynlig snara som plötsligt hade dragits åt runt hela godset. Hon visste nu att huset inte var en plats för sorg, utan ett fängelse byggt av lögner.
Hon stängde dagboken försiktigt, rädd att ens ljudet av prasslande papper skulle eka nerför hallen. Hon var tvungen att gömma den. Snabbt men metodiskt sköt hon in den lilla boken djupt under madrassen i sitt eget rum, precis innan hon hörde den tunga ekerdörren på bottenvåningen stängas med ett mjukt klick. Rösterna som följde var dämpade, civiliserade, men bar på en spänning som fick luften att vibrera.
Anna rörde sig ljudlöst ut i korridoren och ställde sig i skuggorna vid toppen av den stora trappan. Nere i foajén stod Richard Thompson och Alex Griffin. Ljuset från den massiva ljuskronan kastade långa skuggor över deras ansikten.
“Allt är under kontroll, Richard”, sa Alex med den där mjuka, lena rösten som Anna hade kommit att avsky. “Överföringarna är klara. Vi behöver inte oroa oss för revisionen.”
Richard stod vänd halvt bort, hans axlar spända under den dyra kavajen. “Och… anläggningen?” Hans röst var knappt en viskning, fylld av något som lät som skuld, eller kanske bara rädslan för att bli påkommen.
“Lika tyst som alltid”, svarade Alex. Han tog ett steg närmare Richard och lade en hand på den äldre mannens axel, en gest som såg ut som tröst men som Anna insåg var ren maktutövning. “Hon har det bra där hon är, Richard. Du gjorde det som var nödvändigt för familjen. För företaget. Det fanns inget annat val, hennes tillstånd var… ohållbart.”
Anna pressade en hand mot munnen för att kväva flämtningen som hotade att bryta sig loss. Richard visste. Katherines egen far hade inte bara vetat om att hon levde, han hade varit med och stängt in henne. Han hade spelat den sörjande fadern i åratal, tagit emot kondoleanser och låtit världen gråta över en flicka han själv hade begravt levande i ett psykiatriskt fängelse, allt för att dölja de ekonomiska brott hon var på väg att avslöja.
En dörr gnisslade till bakom Anna. Hon vände sig blixtsnabbt om. Det var från Charles rum. Den gamle mannen, instängd i sin egen kropp av stroken, låg vaken. Hans ögon, vanligtvis dimmiga och frånvarande, var nu fästa på henne med en brännande, desperat intensitet. Anna skyndade in till honom och stängde dörren ljudlöst bakom sig.
Charles andades tungt. Hans friska hand, den vänstra, rörde sig ryckigt över lakanet och grep tag i Annas handled med överraskande styrka. Han kunde inte tala, men hans ögon bönföll henne. Han drog henne närmare, och med en darrande fingertopp pekade han mot den stora bokhyllan i ek som täckte hela den östra väggen i hans rum.
“Vad är det, Charles?” viskade Anna. “Vad vill du visa mig?”
Han fortsatte att peka, envist och med en smärtsam ansträngning. Anna släppte hans hand och gick fram till hyllan. Den var fylld av läderbundna klassiker och tjocka uppslagsverk. Hon lät fingrarna glida över ryggarna. När hon nådde en tjock volym av Dantes Inferno hörde hon ett svagt, gutturalt ljud från sängen. Hon drog ut boken. Bakom den, inbyggd i det mörka träet, fanns en liten mässingsnyckel och ett hopvikt papper.
Anna vecklade ut papperet. Det var ett kontoutdrag från en bank i Schweiz, men det som fångade hennes uppmärksamhet var namnet på mottagaren av de regelbundna, massiva överföringarna: Blackwood Institute. Det fanns också en adress, belägen i de djupaste, mest isolerade delarna av norra staten New York. Charles hade vetat. Han hade sparat bevisen, men hade blivit tystad av sin egen kropp innan han kunde agera.
Hon vände sig mot honom. En tår rann nerför den gamle mannens förlamade kind. Han visste vad hans son och Alex Griffin hade gjort mot hans sondotter. Anna kramade hans hand. “Jag ska hitta henne”, viskade hon. “Jag lovar dig. Jag ska hämta hem henne.”
Nästa morgon agerade Anna som om ingenting hade hänt. Hon serverade frukost, hjälpte Charles med hans morgonrutin och mötte Richards och Margarets blickar med det tomma, professionella leende hon hade finslipat under sina år på sjukhuset. Men under ytan kokade en iskall beslutsamhet. Hon visste att hon måste lämna godset innan Alex Griffin insåg att sjuksköterskan han hade låtit anställa var samma kvinna som en gång hade mött Yevdokia i en stängd avdelning.
Hon packade sin canvasväska med det allra nödvändigaste. När hon var på väg ner mot köksdörren för att obemärkt smita ut, stod Margaret plötsligt i dörröppningen, klädd i mörkblått siden, med pärlhalsbandet vilande kallt mot huden.
